Behövs en ny sökning?

På väg bort från hårdkokt honky-tonk till de stråkbeklädda countryballadernas mer ombonade värld spelade Ray Price in temaalbumet Night life (Colombia). Året var 1963. Sångerna handlar om timmarna innan baksmällan sätter in. Genren kallas country, men den som tvivlar på countryns släktskap med blues och jazz rekommenderas detta i ordets rätta mening klassiska album. Det har jämförts både med Frank Sinatras och Sam Cookes nattsuddarskivor. Det är väl så bra, men går bättre att dansa till. Titelsången, förklarar Ray Price i sin introduktion, ”was ...

Jag har ingen koll på litteraturen om Ivar Kreuger, men Frank Partnoy verkar veta det mesta, behärskar ekonomi och juridik och gillar uppenbarligen att dra en bra historia. Det här är en bra historia. Den säger något om världen, åtminstone den finansiella världen, ty den svenske tändstickskungen var ju inte den första och inte den sista som lurat skjortan av bankmän, statsmän, revisorer: han gjorde det bara i större skala. Han vilade på en tämligen solid grund, tändstickorna, åtminstone till att börja med. Intressant att se ...

Hon upptäcker hur ostädat det är i deras skafferi, kan inte hålla tassarna borta. Ut med den neongröna potatisen, burkarna med inläggningar som bågnar i värmen, oliven med paprikafyllning som exploderat i spadet. Efteråt skriver hon en lapp, tonfallet sarkastiskt, kanske humoristiskt: ”Raka mig eller döda mig ber palsternackan som fått märkligt långa strån på hakan” osv. Hon vet att hon vidrört något livsfarligt, dragit en reva över ytan. Pappa ringer när hon är tillbaka i Stockholm, skriker i telefon, rösten kvävd och hes. ...

Faster Galja dog, några dagar senare började Maria Stepanova gå igenom hennes saker, massvis med kläder, knappt ett enda brev, dock dagböcker, kronologiska vardagsanteckningar, två säckar fulla. Så börjar författarens vandring genom släktens historia – en oansenlig släkt, judar – med ambition att dra dem ur skuggan och resa ett minnesmärke över dem. Så blir det. Det blir så mycket mer: en bok om minnet, det opålitliga, diskutabla, och om tingen som sägs bevara det. Ta pappas brev hem från rymdbasen i Kazakstan 1965 där han ...

Det finns en scen i Gabriela Pilchers trotsiga Äta sova dö som varit i säck innan den kom i påse. Också i Jean-Pierre och Luc Dardennes Rosetta vägrar huvudpersonen att låta sig avskedas – hon arbetar ju bättre än de andra! hon behöver detta jobb! – och stor kalabalik utbryter. Sämre förebilder kan man ha. När de belgiska bröderna lämnade dokumentärfilmen för spelfilmen tog de med sig både motiv och miljö, sitt stora filmkunnande. Deras huvudpersoner befinner sig oftast i samhällets utkant ...

Jag är med i en bokklubb vi kallar bokmiddag eftersom även maten och dryckerna räknas. Oftast har vi läst en nyutkommen bok, fiktion eller sakprosa, ibland en klassiker, nu senast Arthur Conan Doyles Baskervilles hund (Bonniers). Vi poängsätter böckerna, 1-10, men hur bedömer man en klassiker, det vill säga en bok som överlevt? ”Tiden är den ende kritikern”, som James M. Cain uttryckte det. Kanske den inte faller mig i smaken, men ”dålig” kan den knappast vara. Så flöt samtalet nu senast. Poängbedömningen blir ...

En flicka, ett barn, hittas mördad inne i buskarna bland nedfallna fuktiga löv. Hon har mördats med en rakkniv. Inga spår efter förövaren. Kommissarien lovar flickans mamma att hitta mördaren. Det är det tredje barnamordet av samma slag. Han får upp ett spår, klamrar sig fast vid det. Det raffinerade i historien är att den berättas först långt senare, av kommissariens chef, och att han berättar den för författaren. Polischefen tycker inte om detektivromaner därför att de ljuger. Den samhällsbevarande lögnen kan han gå ...

För en tid sedan drack jag en kopp kaffe med en kvinna som berättade att hon nyss, i Berlin, påbörjat ett arbete som bland annat innebär att hon går igenom listorna över dem som deporterades till koncentrationslägren. De var mycket omsorgsfullt gjorda. Där står till exempel... hon sa ett flicknamn... Ålder: 12. Beslagtagit: ett stycke sparbanksbok med så och så många mark insatta. Namn på namn, lista efter lista. Till sist orkade hon inte längre, ville inte mer. Hon ringde en kollega som gjort ...

Vännen Lars Åke tipsade om Tender mercies när jag ondgjorde mig över Crazy heart. Jag såg den en gång, två gånger – jag grät mer andra gången – och undrade vem som skrev manuset. Horton Foote. Han fick en Oscar. Det var välförtjänt. Inte en stavelse för mycket. Handlingen rätt banal: utslagen countrysångare kommer på fötter tack vare kärleken. Han spelas av Robert Duvall. Han fick också en Oscar. Det var också välförtjänt. Till skillnad från Jeff Bridges vet han hur en cowboy rör ...

Hon har med sig en lista på ortsbor som bör ha varit närvarande när det där hände. Första familjen släpper inte in henne. Bakom nästa dörr hörs en ursinnig röst: ”Svärmor tänker inte tala med er.” Tredje dörren smälls igen av en man som gastar: ”Här får ni inte snoka!” Hon hinner knappt hoppa undan. Ingenstans släpps hon in. Anna Bikont, reporter på dagstidningen Gazeta Wyborcza, undersöker påståendena om att massakern på judarna i byn Jedwabne den 10 juli 1941 inte var tyskarnas verk utan deras ...