|
Med svek som ett tema Allt hade John le Carré att tacka sina sju, åtta år inom underrättelsetjänsten för. Den kom att bli scenen där hans romaner skulle utspela sig – på samma sätt som Joseph Conrad fick med sig havet och kolonierna, William Faulkner den amerikanska Södern. Härifrån hämtade han George Smiley som fanns med från första meningen i hans första roman Telefon till den döde – ”När lady Ann Sercomb gifte sig med George Smiley mot slutet av kriget beskrev hon honom för sina förvånade vänner i Mayfair som så alldaglig att man tappade andan” – och som han aldrig riktigt kunde släppa. Förebilden hette, åtminstone till det yttre, John Bingham som han hade haft som chef – ”en enastående bra underrättelseofficer” – och som också skrev thrillers, inspirerade le Carré att själv börja skriva. Språket fick han härifrån, från ämbetsmännen på översta våningen i MI5:s huvudkvarter som kastade sig över hans rapporter och dödade adverb och knöliga meningsbyggnader, klottrade i marginalen: ”överflödigt”, ”stryk”, ”slappt”, ”menar ni verkligen detta?”. Han skulle senare påstå att ingen redaktör han senare mötte varit så noggrann, haft så rätt.
Läs hela artikeln här |
| | | | |
|
|
|
