hemböcker  artiklarrekommenderatbiografikontakt
Fem tips om detta med att skriva lätt och otvunget
Stanley minnesord om en glad, nyfiken och förundrad polisman
Han öppnade dörren för samtal om klaner om polischefen Mats Löfving som fick mer än han kunnat önska sig
Resorna med Håkan om Håkan Lindström som slutade som vaktmästare på Sörängens folkhögskola
Med svek som ett tema om John le Carré som dog 12 december 2020
Per Gunnar Vinge minnesord om den förste Säpochefen
Författarna som skrev med livet som insats om en epok då författare betydde något
Han ska lösa ett mord om Krister Petersson som ska lösa Palmemordet
Dagbok: en röst från en riskgrupp om den märkliga tid som är nu
Lars Åbergs böcker saknar kött och blod om tre aktuella och intressanta böcker
Reportagets ABC om detaljens betydelse, Ehrenmark, verbets plats och annat
Drabbande och lärorikt om den amerikanska knarkvågen om en dödlig epidemi
Tre scener om min förläggare Svante Weyler som plötsligt gick i pension
Landet i skuggan av kommunismen om Albanien då och nu
Vårt behov av Stig Dagerman kan aldrig överskattas om författarens förhållande till sanningen
Linn Näsvalls sista tid om narkotikadöden och något om debatten kring den
Brottstycken ur verkligheten om dödsskjutningar i förorten

Fler:   1   2   3   4   5   6   7 

Stanley

Han var polis, jag reporter. Vi träffades första gången när jag kom upp till Borlänge vårvintern 1984 för att påbörja en bok som skulle ges ut drygt tre år senare och heta ”När knarket kom till stan”. Jag hade läst en undersökning, några sidor bara, om narkotikasituationen i Borlänge och Mora, författad av två narkotikapoliser på plats, Stanley Åkerlind och Leif Nääs. De hade skrivit den som en reaktion på en utredning från Brå, med Jerzy Sarnecki som författare, om situationen i Borlänge. Sarnecki hade gjort som akademiker plägar göra: suttit i polishuset med näsan i papperen.
Åkerlind och Nääs kände fler knarkare än vad Sarnecki fastslog var antalet.

Läs hela artikeln här
© KREATIWEBB FORM NINNI OLJEMARK