hemböcker  artiklarrekommenderatbiografikontakt
Attentatet i Strömsund om ett mordförsök, en valhänt säkerhetspolis och en utrikesminister på krigsstigen
"Slumpen tog mig i kragen" om den folkkär(v)e Ingvar Hirdwall
Staden, familjen och makten om familjen Ataseven i Södertälje
Polisinsatsen fortsätter tillägg till ovanstående
Sällskapens sällsamma lyster om likheten mellan Anders Behring Breivik och en svensk seriemördare
Röda miljarder om etanoldrömmen som blev en finansiell härdsmälta
Varje sång han sjöng skulle vara som hans egen understreckare om Frank Sinatras röst
Författarnas självvalda klostertillvaro understreckare om jobbet bakom boken
Livet recension av Keith Richards memoarer
Södertälje håller andan om staden inför den stora rättegången
Spionjägaren som kom hem till kylan intervju med Olof Frånstedt om Säpo, bråken med Palme och IB-affären
Gömda om Peter Karlsson och Katarina Larsson som hotats till livet i tolv år
Flykten från Rinkeby om reporterns misslyckade terroristjakt och vad han fann i stället
Carl Schönmeyr minnesord om Svenska Afghanistankommitténs grand old man
Nu när knarket är i stan om cannabis i mellanstor svensk stad
Sveriges okända terroristjägare om terroristhotbedömning
KGB kunde välja understreckare om kommunister som spioner

Fler:   1   2   3   4   5   6   7 

Författarnas självvalda klostertillvaro

Besynnerligast är nog George Simenon. Några dagar innan han påbörjar nästa roman ser han till att göra sig fri från förpliktelser elva dagar framåt, ringer därefter sin läkare för en hälsokontroll. Sedan kan arbetet börja. Instängd i sitt arbetsrum – ”Jag träffar ingen, talar inte med någon, svarar inte i telefon” – avverkar han ett kapitel om dagen, varken mer eller mindre, ”för att hålla mig i takt med romanen”. Efteråt kommer läkaren tillbaka, konstaterar vanligtvis att blodtrycket sjunkit, ordinerar två månaders vila (vilket författaren sällan följer). Det brukar bli sex romaner om året.
George Simenon berättar om sitt arbete i The Paris Review, en januaridag 1955. Tidskriften hade börjat utkomma två år tidigare, i Paris, med Harold M Humes, Peter Matthiessen och George Plimpton som redaktörer, flyttade 1973 kontoret till New York. Utkommer fortfarande. Nytt var de långa intervjuerna med författare som talar om sitt arbete, beskriver lyckan och våndan, delar med sig av tips: ”kanske de hjälper oss, kanske inte, men det känns bra att veta att de finns” som Margaret Atwood skriver i förordet till en av de fyra volymer där 64 intervjuer samlats på närmare tvåtusen sidor: The Paris Review Interviews I-IV (Picador). Framför allt, skriver hon, får de författarna, ensamma på jobbet, att inse att de inte är ensamma.


Vill du läsa hela artikeln, tryck här!
© KREATIWEBB FORM NINNI OLJEMARK