Reaktion på en korkad recension
En ovanligt korkad recension i Dagens Nyheter fick mig att gripa till pennan. Jag var inblandad.
I sin recension av Pontus Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (2/4) irriteras Kajsa Ekis Ekman över reportrars upptäcktsfärder in i de fattigas förorter, jämför dem med fördomsstinna skildringar av kolonierna. Men reportrar kommer i de flesta fall utifrån, då som nu. Romaner skrivs inifrån, reportage utifrån. Reportern arbetar med andras högst verkliga världar: George Orwell bland gruvarbetarna eller Anna Politovskaja i Tjetjenien, Gay Talese hack i häl på Frank Sinatra eller Pontus Herin i Tensta. Reportern är per definition en utomstående, reportaget på så sätt odemokratiskt.
Alla önskar sig skildringar inifrån, men det vi vet om världen är till stor del sådant som förmedlats av reportrar på tillfälligt besök.
Fast inte upptäckte jag en vanlig förort i min bok Världens bästa land. Tvärtom, jag upptäckte en ovanlig förort. Jag upptäckte en koloni. En välvillighetens koloni. Av Tenstas 2 180 offentliganställda bor 333, det vill säga 15 procent, i Tensta. Av 110 chefer kommer tre från Tensta. Hit anländer varje morgon artonhundra tjänstemän för att ta hand om de människor som bor här och på kvällen reser de hem till sitt igen. Min bok är ett försök att berätta om dem som stannar kvar efter kontorstid – Abdi Rashid vars tjänster ingen frågar efter längre, Tuncay Ümüt som kämpar för att hennes barnbarn inte ska skickas till en skola utomlands, Abdul Zafaranian som till sist själv ordnade ett jobb osv. – fast främlingar här som där, människor i ingenmansland.
Dagens Nyheter 10/4 2008