Foto: Björn Eklund Stylist: Anna Sundelin
Välkommen till min hemsida. Här kan du läsa utdrag ur mina böcker, artiklar jag publicerat, få tips på sådant jag gillar och så något om detta med att skriva.
Under arbete
Jag håller på med en ny bok. Det går trögt. Det är ovanligt mycket att läsa – ett jättelikt arkiv, andra arkiv, litteratur – så pass mycket att bara tiden sätter en gräns. En hel del är svårtytt. De flesta inblandade är döda och de som lever vill de flesta inte prata med mig. För att få någon ordning på torpet har jag tänkt kasta ner några anteckningar då och då. Senaste inlägget överst.
Läs mer här
Nytrycket är här
Kjell Höglund och hans värld har tryckts en tredje gång. Goda recensioner är inte dumt, men många läsare är underbart. ”Första raden i boken slog mig lika hårt som munspelet i All along the watchtower”, skrev en av dem. ”Jag delar inte din faiblesse för uppräkningar (händelser, nyord), men i övrigt: tipptopp!” skrev en annan, en författare.
Läs mer här
På turné
Under våren reser Ellen Sundberg och Ellinor Brolin med band i Kjell Höglunds spår: ”När tåget lämnar perrongen”. Förlaget kommer att vara på så många platser som möjligt med Kjell Höglund och hans värld och jag med min penna för den som vill ha en bok signerad. I Falun var jag, alla böcker sålda. Rörande möten med läsare. Oklart var jag dyker upp nästa gång.
Läs mer här
Citatet
Resten av natten sitter jag på bädden och ser Ukraina svepa förbi, men också närma sig, tränga in i mig, precis som vinden utifrån fyller mina lungor med det syre jag behöver så desperat. Varje minut på väg till Kyjiv känns som att komma hem. Om en explosion skulle inträffa i närheten och jag dog av glassplitter skulle jag dö fullkomligt lycklig.
Ju fler ’saken är den’, ’hur som helst’, ’till exempel’ man kan stryka, desto närmare himmelriket.
Media, pluralis för medioker.
Exakt överförd upplevd erfarenhet ger inte alltid bästa möjliga dikt, delvis därför att man drar sina slutsatser om vad man har upplevt redan innan man börjar skriva. Vad man vill ska hända är att man upptäcker något på sidan. Då kopplas elektriciteten på, man uppfinner berättelser för att komma fram till saker, insikter man inte redan hade. Det är vad jag tror på.
Först i begränsningen visar sig mästaren.
Denna sållning av texten och stoffet är välgörande och låter till och med de pinsamma parterna i texten framstå i försonligt ljus.
Vårt språk är som en gruva, där guldet påträffas först på ett visst djup.
Otte lärde mig att man måste se allting. Man måste se allting för att lära sig, länge, länge, länge. Och sedan se en gång till. Och sedan inte skada något. Utan tycka om det.
Uppgiften är att få människor verkligen intresserade av den värld de lever i.
Å, dessa fingrar,
hur ofta tvingas de inte
slava för en kall hjärna
och en död kropp!
Ordens arrangemang betyder något och det arrangemang man vill ha återfinns i den bild man har i huvudet. Den bilden avgör om det här ska bli en mening med eller utan bisatser, en mening som slutar abrupt eller en mening som dör långsamt, lång eller kort, aktiv eller passiv. Bilden talar om för dig hur du ska arrangera orden och ordens arrangemang talar om för dig, eller mig, vad som händer i bilden.
Litteratur handlar om individer.
Konstnärens roll är att ställa frågor, inte att besvara dem.
Kriteriet på en rundad karaktär är att den förmår överraska på ett övertygande sätt. Om den aldrig överraskar, är den platt. Om den inte övertygar, är den platt men låtsas vara rund. Den rundade har livets oberäknelighet omkring sig.
I sakprosa vet vi nästan aldrig sanningen om vad som hände.
Jag köper tågbiljetter till Polen och reser genom ett oroat Europa, på väg hem till Ukraina. Där kommer jag bara att vara mig själv i kriget, inte själva kriget.
Givetvis kommer min son inte att följa med mig; vi är just på väg att skiljas åt. Men det vet han inte ännu.
Långsamheten är poängen – att undersöka varje mening, ta bort sådant som inte är nödvändigt, lägga till detaljer som tidigare inte föll mig in. Att ha en bra historia redan från början är inte något som imponerar på mig. Jag föredrar att hitta på allt vartefter det kommer.
Att slå ned blicken är som en inre burka. Det är ett sätt man socialiseras på. Men det har jag aldrig lärt mig. Jag absorberar liksom verkligheten utan filter när jag reser. Först när jag skriver kommer den kritiska distansen.
En bra författares bästa gåva är en inbyggd, stötsäker skitdetektor.
Okänd författare söker damsällskap mellan verserna. Svar till – ’Att skriva är ensamt’
Många ord tillför inget annat än sin längd och tar plats inte bara i tidningen utan i läsarnas huvud. Stryk därför allt som kan strykas – det kan till och med frigöra ett utrymme för dig att tillföra lite färg eller en detalj som inte passade i första utkastet.
Även en flyktig stund har ett rikligt förflutet,
som fredag före lördag
Och maj före juni.
Det var som vanligt. Vad jag efterfrågade var fakta; vad jag fick var en predikan.
Det är början som är svårast, för där ligger på ett sätt allt.
Din mani för meningar, sade min mor, har torkat ut ditt hjärta.
Att ge sig ut tidigt, hala
In stadigt från botten,
Klandra fångsten, och ett smil
Medan du hittar rytmen
Som går genom dig, sjömil efter sjömil,
Till ditt egentliga tillhåll
Någonstans, långt ut, bortom…
Att se världen som ny, som om den var ny, är lika gammalt som skrivkonsten. Det är vad alla målare försöker göra, att se vad som finns där, att se världen på ett sätt som gör den ny.
Jag skriver om det jag kan.
När jag var ung brukade jag gå fram som en bergsklättrare: jag måste komma till en viss punkt och sedan betraktade jag allt bakom mig som erövrat. Men nu gör jag inte alls så. Först hafsar jag igenom allt och om jag gör något dumt eller kommer från ämnet fortsätter jag att skriva till slutet och kommer ut på andra sidan. Jag är inte alls någon perfektionist från början. Allt putsandet gör jag i sista vändan.
Romantisera inte din ’kallelse’. Endera kan man skriva bra meningar eller så kan man det inte.