Jag är lärt mig att det bästa sättet att förbereda sig för oväntade situationer i livet kommer från litteratur, filosofi, historia och andra områden som omfattas av termen humaniora. Termen är väl vald eftersom, när allt kommer omkring, talar jag om dessa stora beslut som innefattas i det mänskliga varat.

De finaste reportrarna är sanningssägare. Det finns en magisk kraft i faktiska detaljer.

Långsamheten är poängen – att undersöka varje mening, ta bort sådant som inte är nödvändigt, lägga till detaljer som tidigare inte föll mig in. Att ha en bra historia redan från början är inte något som imponerar på mig. Jag föredrar att hitta på allt vartefter det kommer.

Jag måste sänka varje händelse av världshistorisk betydelse till en personlig nivå för att kunna känna dess betydelse och uppfatta dess inflytande.

Jag har lärt mig samma sanning om intervjuobjekt som psykoanalytikern lär sig om patienter: att de kommer att berätta sin historia till vem som helst som vill lyssna på den och berättelsen kommer inte att påverkas av lyssnarens uppträdande eller personlighet; precis som hyggliga psykoanalytiker är utbytbara är journalister det.

När jag skriver skriver jag därför att det är en sak som ska göras. Jag tror inte att en författare ska hålla på och rota för mycket i sitt eget arbete. Han bör låta arbetet arbeta själv, eller hur?

Bra romaner skrivs av folk som inte är rädda.

– What are your songs about, Mr Dylan?
– They are about three minutes.

Vi har den här tanken om ett misslyckande men den är inte sann; den är en illusion. Det finns ingenting som ett misslyckande. Vad man upplever som ett misslyckande är i verkligheten en ny möjlighet, en ny hand eller en ny duk att börja med. I livet finns oändliga möjligheter. Själva orden, ”framgång” och ”misslyckande” är ingenting annat än etiketter. Varje ögonblick är en möjlighet.

Bara genom att skriva om medför det trettio eller fyrtio små förbättringar per sida. Om man inte skriver om förmenar man sidan dessa förbättringar.

Sakerna själva rycker med sig orden.

Vänner som vi skaffar oss helt på egen hand överträffar i regel sådana som vi får därför att vi bor under samma luftstreck eller är släkt med varandra. Naturen har satt oss till världen fria och obundna, och sedan låser vi in oss i vissa snäva små områden, precis som perserkungarna: de ålade sig att aldrig dricka annat vatten än det i Choaspes, och därmed avsade de sig enfaldigt nog sin rätt att nyttja alla andra vatten och torrlade hela den övriga världen för sig själva.

Det som betyder något är att man skriver fritt och passionerat och med alla de resurser som språket tillhandahåller.

Glöm inte våren!

Teknisk soliditet uppnås inte utan en viss envishet.

Även en flyktig stund har ett rikligt förflutet,
som fredag före lördag
Och maj före juni.

Man kan aldrig läsa sin egen bok med den troskyldiga förväntan som kommer med den första sidan av en ny bok, eftersom man skrev den. Man har stått bakom scenen. Man har sett hur kaninerna smugglats in i hatten. Därför kan man fråga en läsande vän eller två innan man ger den till någon på förlaget. Den här vännen får inte vara någon som man har ett förhållande med, om det inte är så att man vill avsluta det.

Skriva är ett förfärligt yrke, eftersom man ständigt har behov av större begåvning och mer kunskaper än vad man besitter. Det är ett förfärligt yrke därför att det aldrig blir lättare, bara svårare. Möjligen förhindrar just detta att skräcken och plågan är varje morgon ny, sårskorporna och rutinen att lägga sig. Och någon gång när det är som bäst kan man få uppleva det som sägs om klassisk balett: När rörelsen utförs rätt inställer sig glädje.

Ni vet att jag har skrivit vetenskapligt, men det kunde ingen läsa. Stil, färg, allt går förlorat när jag skall skriva så. Det blir torrt som snus och osammanhängande. Läsaren skall bättre få fram bilden av mina impressions än av falska generaliseringar, ty vetensk. är generalisering och alltså falskt.

Man är aldrig nog enkel, nog exakt, nog djup.

Jag har alltid tyckt att litteraturens ämne är helt ointressant i sig. Det kan vara vad som helst, bara det är precist, och bra skrivet, bara det ger mig en inblick i det som det skrivs om. På det hela taget har jag sett det som en snedvridning att dela upp litteraturen i form och innehåll. Det är ett stickspår. Jag försöker i alla fall undvika att tala i de termerna.

Intervjuaren:
Är skrivandet i allmänhet en behaglig upplevelse?
Mavis Gallant:
Det är som en kärleksaffär: början är bäst.

Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Professionella människovänner är alltid hycklare, och att Kipling förstår detta är kanske den innersta hemligheten med hans förmåga att skapa målande meningar.

Och våren
våren ska komma
oavsett konto
den är till för alla
men det är att kunna andas
att hinna tänka
att det är vår

Min största skräck är att förlora känslan av optimism.

Hur skulle jag kunna tala om hur jag skriver? Jag skriver! Som varje författare vet, måste man söka sig fram till den arbetsmetod som passar en själv. I varje fall ger jag inga råd.

Hemligheten bakom att tråka ut människor är att berätta allt för dem.

Jag ser framåt, jag ser uppåt, jag är varm
det förflutna tornar upp som en ouvertyr
våra liv blir till sist i harmoni
med den värld vi har att leva i