GÅ UPP OCH BÖRJA ARBETA OMEDELBART.

Ibland tar en dikt fem minuter att skriva, ibland tar den månader. Det finns ingen regel.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.”

Filosofer tycker om stränga, logiska strukturer, men många företeelser förstår vi genom berättelser där abstrakta idéer exemplifieras.

Jag måste ha möjligheten att skriva den där meningen igen, att läsa den högt för mig själv igen, att titta på stycket än en gång, och faktiskt gå igenom hela texten, rad för rad, mycket noggrant, och skriva igenom den. Kanske det till och med finns någon sorts mimetisk impuls där jag försöker skriva som jag själv, om man så säger.

Om man vet precis vad man ska göra, varför då göra det?

Himmel försvinner i vatten,
vatten försvinner i himmel.
Fisk simmar i granskog.
Fågel flyger i vatten.
Vi ror över berg.

Det var tider det –
att sparka en läderfotboll
renare och längre
än man någonsin väntat sig!

Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Skriv kort, helst inte alls.

Man kan finna världen i varje individ.

I den lilla pausen mellan två ord finns ett stort urval möjligheter: man är fruktansvärt fri, och samtidigt skapar texten sig själv och man är dess förmedlare.

I skrivandet finns ingenting av det där oegennyttiga.

Detta är vad essäskrivandets praktik är, för mig: ett snubblande försök att återskapa, i språket, en gemensam plats som är öppen för alla.

Det händer nästan alltid något kul när man vänder på perspektiv, pratar baklänges.

Fatalism är ett ryskt fenomen, det är inte ukrainskt. Ukrainare utstår helvetet och skrattar om de har överlevt.

Den som inte lärt sig begränsningens konst har aldrig lärt sig skriva.

Jag försöker göra det enkelt. Jag försöker skriva som det är.

Varför är då min vers så ofruktbar
och saknar nytt behag, variation?
Jag borde kanske se vad tiden har
av konstfullhet för inspiration.

Ord ja. Dem kan jag en del om. Egentligen är ord det enda jag kan något om, och det enda jag kan vara till någon nytta med i ett krig som fötts ur en lögn så hävdvunnen att ingen märkte den.

Vi vill inte ha det här kriget, vi har aldrig velat det och alla vet om det. Men om Ukraina brinner så kommer ert Moskva att brinna.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.

Andra vill underhålla. Det vill inte jag. Jag har alltid ett ärende med mitt skrivande. Jag skriver allt mer knappt, jag avskyr skrivande som garnering med många ord. Reportage ska uppröra!

Jag fick gå ut och lukta på staden.

Det finns inga främmande länder. Det är bara resenären som är främmande.

Fruktan för adjektivet är stilens begynnelse.

Om man till exempel säger att elefanter flyger på himlen så kommer folk inte att tro dig. Men om du säger att fyrahundratjugofem elefanter flyger på himlen kommer folk antagligen att tro dig.

Över en viss nivå är litteraturen ett försök att påverka åsikterna hos sina samtida genom att återge erfarenheter.

Jag bara skriver. Finns det något att säga om det? Jag skriver en första version, rättar den och skriver rent. Sedan är det klart. Fungerar det inte åker det i papperskorgen. Antingen får jag en bra start eller så får jag det inte.

Det går en liklukt genom mänskolivet.