Utom i några få välsignade ögonblick har skrivandet för mig inte varit, och kan aldrig bli, en ren och upphöjd estetisk njutning, utan snarare fullföljandet av en kamp i plågsam ensamhet.

Man bör sikta mot att skapa utan att hitta på.

De våldsammaste debatterna har alltid ägt rum mellan läror och dogmer som mycket litet skiljer sig från varandra.

Hela tiden lägger jag till saker i marginalen och stryker saker och ordnar om orden för rytmens skull.

Don’t look back.

Denna sållning av texten och stoffet är välgörande och låter till och med de pinsamma parterna i texten framstå i försonligt ljus.

Det snöade hela den vintern.
Vägkanterna hade höga vallar.
På nätterna var det tyst. Om man klev ut
Hängde glittrande stjärnor och stjärnbilder
Över de mörka skogarna och åkrarna.

Putins framgång beror på att han inte stoppades tidigare.

Klockan fem om kvällarna på New York Daily News kunde man inte se från ena sidan till den andra i ’the city room’ på grund av röken. Fantastisk syn. Såg ut som en gammal boxningsklubb. Och ljudet från skrivmaskinerna var högt, som tunnelbanevagnar som körde rakt genom lokalen. Och ur allt detta oväsen, denna rök, kom rastlös energi – ord i tidningar tillverkas av rastlös energi. Och det hade de. Efteråt fanns det barer som folk gick till, och man diskuterade hur folk skrev. Brukade vara diskussioner om stil vid bardisken.

Konsten syftar inte till att styra eller stifta egna lagar utan konstens strävan är i stället först och främst att förstå.

Jag gjorde vad jag kunde, inte vad jag borde ha gjort. Det är vad vi gör, författarna. Vi gör inte vad vi borde. Vi gör vad vi kan.

Det spelar ingen roll att det man gjort tidigare fungerade. Det man skrev senast kommer inte att skriva det man ska skriva härnäst. Ruta ett blir inte ruta två, bara ruta ett i kvadrat och upphöjd.

Det är underligt – men sant, ty sanningen är alltid underlig; underligare än dikten; om den kunde berättas, hur mycket skulle inte romanerna tjäna på bytet!

Använd en enkel stil och gå rakt på sak.

Att skriva handlar om att lura sig själv in i ett tillstånd där man kan samla ihop tillräckligt många meningar för att börja redigera dem.

Kolon används för att leverera varorna.

Närhelst ni känner en impuls att göra er skyldig till ett stycke ovanligt vacker skrivkonst, gör så – oförbehållsamt – och stryk det innan manuskriptet går till tryck. Mörda era käraste.

Det handlar om att inte följa ett mönster. Följ din egen känsla och tanke. Det handlar om att acceptera ens eget liv och inte försöka leva någon annans liv. Jag menar, mitt fingeravtryck liknar ingen annans, håll dig till ditt fingeravtryck.

När jag var fjorton sa jag till mig själv att nästa år ska jag sjunga lika bra som Ray Charles, spela munspel som Little Walter, spela gitarr som BB King och piano som Oscar Peterson. Det behöver knappast sägas, jag uppnådde ingenting av det där. Men det var det som drev mig: att själv försöka bli bättre. Det fanns inget annat sätt att göra det på.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.

Jag tror jag är redo att lära mig skriva. Tänka med ord, inte med idéer.

För det första, ödsla inte bort tiden med att intervjua en kille om det finns en kvinna där. Killar lägger inte märkte till någonting.

Ju stramare berättelsen är desto mer känsla kan jag uppamma. Att inte säga som det är, är ju ofta kraftfullare än att säga som det är.

Det är trevligt att ha ett skrivbord, en bekväm stol så att man slipper flytta på sig hela tiden och bra ljus. Var man än sitter ska det vara lite som en tillflyktsort, en plats där man slipper världen.

Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast i korta bitar.

Det skulle vara en illusion att tro att det här kriget nu kan avslutas på ett säkert sätt genom att dela Ukraina – precis som det var en illusion att tro att offrandet av Tjeckoslovakien skulle rädda Europa från ett större krig.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
For jag till den snötäckta ön.

Jag håller ordens klang i huvudet när jag skriver det inledande stycket. Jag tänker på det som ’att komponera’, en öppning i musikalisk mening. Jag tänker på rytmerna: När vill jag att läsaren ska stanna upp. När vill jag ställa en tanke på huvudet. Jag älskar att sätta samman en mening som startar, gör små nätta slingor, cirklar runt sina egna förutsättningar, kvalificerar sig, och sedan slutar med att överraska mig med sin final.

Formen är allt, men inte nog.