Under arbete
Jag håller på med en ny bok. Det går trögt. Det är ovanligt mycket att läsa – ett jättelikt arkiv, andra arkiv, litteratur – så pass mycket att bara tiden sätter en gräns. En hel del är svårtytt. De flesta inblandade är döda och de som lever vill de flesta inte prata med mig. För att få någon ordning på torpet har jag tänkt kasta ner några anteckningar då och då. Senaste inlägget överst.
Läs mer här
Var är Bosse?
Nya tider, nya former. Min bok Brevbäraren som försvann bildar underlag för en ny pod-dokumentär som producerats av eminente Simon Moser. Själv dyker jag upp i en biroll. Den har fått namnet Var är Bosse? och berättar om detta tomrum fyllt med så många frågor, alla obesvarade. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. Hypoteserna har rämnat.
Lyssna här
Förintelsens vardag
Att helt vanliga tyska män kunde bli kallblodiga massmördare berodde inte på grupptryck eller tvång. Sådant spelade också en roll, självfallet, men större betydelse hade ideologin, det tankemönster som utvecklats och stärkts i takt med nazisternas framgångar, i takt med det egna medlöperiet. Jag berättar om en ständigt överraskande bok.
Läs artikeln här
Citatet
Och i många dagar nu har jag längtat efter att få höra att mina barn är i säkerhet. Aldrig har jag längtat efter någonting så starkt. Och det enda jag har i huvudet är detta satans helvetes kaos och mitt Cherson. Och mina barn. Alla våra barn.
Krångla inte till det.
En deadline är ett bra substitut för en sann litterär drift.
Man kan berätta en historia som täcker tre timmar av ett mänskligt liv eller tre århundraden – det är samma sak. Varje författare som skapar något autentiskt på ett naturligt sätt, instinktivt, skapar också den teknik som passar honom bäst. Alla former eller genrer är alltså naturliga.
… det är obeslutsamma och tvivlande människor som har gett mänskligheten de stora upptäckterna och de stora böckerna, de har åstadkommit minst lika mycket som de rätlinjiga, hundraprocentiga idioterna.
Här hänner just ittnô
Jo, staran kom igår
Å sotorn kommer i môra
Isen ha nästan gått å dammen
Å knipan ä redan här
Å på snöfläckan på plöjsla
Lander spoven på vågrätt sju
Första regeln för en god stil är att man har något att säga.
När allt kommer omkring är arbete fortfarande det bästa sättet att fly från livet!
Och jag förstod att jag längtade efter dig som efter mars, som efter violernas färg, som efter vårens doft.
En historia ligger och väntar på en författare. Den sänder ut tysta signaler. Utan att veta hur tar författaren emot dessa signaler, släpper allt och vänder om för att följa efter.
Jag talar hellre om andra människor. Skvaller, eller som vi sladdertackor brukar säga, karaktärsanalys.
Verklig rikedom är att slippa umgås med skitstövlar.
Allt som inte är skrivande är enkelt.
When you’re lost in the rain in Juarez
And it’s Eastertime too
Man måste ha någon sorts kombination av begåvning och självförtroende, vilket till dels är ambition. Man måste ha energi, måste kunna acceptera en refusering, vilket är en självmotsägelse, och måste kunna hämta det som finns att hämta från den refuseringen. Ibland förtjänar man kritik. Andra gånger, nej, de har fel. Båda är till hjälp.
I dag är vittnet litteraturens viktigaste hjälte.
Jag reser regelbundet hem för att bevara min känsla av skräck.
En vacker dag kommer vi att samlas allihop igen. Alla som överlevt. Våra tårar kan dränka Mariupols gator, tvätta dem rena från aska och blod, och vårt gemensamma hopp om seger kommer att ge oss en chans att komma tillbaka när kriget är slut.
Jag har tänkt att man skulle kunna ge meningar den kraft och skönhet som finns i musiken. Trots att jag misslyckades och faktiskt har misslyckats till den dag som i dag är så har processen, försöken, förfinat min känsla för skönheten hos en mening.
Ordet är den enda vägen för förståelse mellan oss, så den som förfalskar ordet är en förrädare mot samhället.
Ingen har bett dig vara lycklig. Börja jobba!
Se efter om du kan stryka ganska, något, kanske, mestadels, faktiskt, egentligen och så vidare.
Ibland är alltså ett vardagligt uttryck mycket mer talande än ett utsmyckat. Det kommer från det vanliga livet och blir genast begripligt, och just genom att det är förtroget blir det mer trovärdigt.
tidiga morgnar händer det plötsligt att
livet är vad det kunnat vara
Det finns en missuppfattning om att människor som går igenom den värsta tiden i sina liv inte vill tala med journalister. Men jag har faktiskt upptäckt att i verkligheten är motsatsen den sanna. Det finns något trösterikt i att någon lyssnar på det man har att berätta. Att bli sedd. Att kunna dela sin smärta på ett sätt som gör att ens erfarenheter betyder något.
En del av spänningen med en bra historia är möjligheten att man blir lurad eller överraskad.
– Får inte en dag som den här dig att vara glad över att leva?
– Så långt skulle jag inte sträcka mig.
I ett reportage söker jag det annorlunda, det enskilda och det konkreta, inte det generaliserande. Världen består av individuella existenser och generaliseringen är människans naturliga fiende. Det mänskliga dramat har alltid en individuell dimension och reportaget är ett möte med detta drama.
För det första, glöm inspiration. Vana är mer tillförlitlig.
Stryk! Stryk! Stryk!