På nätet ligger förvisso allt kvar i evigheter, men begravt bortom tinglighet och rumslighet. Saknas gör fibrerna i pappret, åsynen av trycksvärta, oregelbundenheterna som belyser det regelbundna, ljudet av blad som vänds, det påtagliga omfånget med början och slut som manifesteras av pärmarna och det noggrant valda omslaget; alla dessa synliga spår av människor som deltagit i en arbetsprocess.

När sakerna har fångat själen tränger orden på.

Intrig är ingenting; intrig är helt enkelt tid, en tidslinje. Alla historier har tidslinjer. Någonting händer, sedan händer någonting annat.

Det Sanna! Det Verkliga! – resten är strunt.

Man skapar inte saker, man upptäcker saker.

Jag sitter inte och snyftar över mina egna texter eller blir gripen av dem. Jag hinner inte med sådant. Jag har fullt upp med meningsbyggnaden.

I sakprosa vet vi nästan aldrig sanningen om vad som hände.

En vacker dag kommer vi att samlas allihop igen. Alla som överlevt. Våra tårar kan dränka Mariupols gator, tvätta dem rena från aska och blod, och vårt gemensamma hopp om seger kommer att ge oss en chans att komma tillbaka när kriget är slut.

Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Ensam i kvällsljuset lyssnar jag.
Vad dagarna börjar bli korta.
Hösten har kommit. Snart skymmer min dag.
Jag hör vingar så långt borta.

Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.

En konstnär måste icke blott säga vad de andra människorna inte kunna, utan också vad de icke våga.

Språktraditionen är ett värde, som inte lättvindigt må ges till spillo. Modersmålet kan förliknas vid ett fideikommiss, som det är allas vår samfällda plikt att överlämna åt våra efterkommande, om inte förkovrat, så dock med oförminskat värde.

Det tar förstås mer tid att skriva lätt och kort än att skriva tungt och långt.

En god stilövning för våra dagars författare vore att slå sig på hällristning ett tag. En kvadratmeter sten och det ord du vill ha sagt.

Jag tycker om att läsa spännande saker, jag tycker om att dras med, och bryr mig inte så mycket om huruvida det är nyskapande eller har ett extremt bra språk, så länge jag dras med. Det är så jag vill skriva själv också, det är det jag över mig på, och då är ju dramaturgi a och o. Men jag är inte så väldigt bra på det.

Att skriva är svårt. Men ordet svårt uttrycker egentligen inte vad jag menar. Det är som brottning; man brottas med sina idéer och med berättelsen. Det kräver en hel del energi. På samma gång är det spännande. Så det är både svårt och lätt.

I varje mening finns inspiration som en möjlighet. Vårt ’arbete’ är att lägga ut dessa meningar, den ena efter den andra, i rätt ordning.

Inte en enda mening duger. Nu kan jag inte rita eller måla heller. Allt jag gör blir ingenting. Kan man förlora sin talang?

Man ska inte säga allt, det vore dumt. Men det man säger måste vara som man tänker, annars är det ondska.

Om man har några unga vänner som vill bli författare är den näst bästa tjänsten man kan göra dem att ge dem ett exemplar av The Elements of Style. Den bästa är naturligtvis att skjuta dem nu, medan de är lyckliga.

När jag skriver får jag snarare hålla igen, det som verkligen skett skulle framstå som osannolikt.

Långsamheten är poängen – att undersöka varje mening, ta bort sådant som inte är nödvändigt, lägga till detaljer som tidigare inte föll mig in. Att ha en bra historia redan från början är inte något som imponerar på mig. Jag föredrar att hitta på allt vartefter det kommer.

Man letar och letar tills man hittar låtar som det är lätt att spela på, så man inte behöver tänka. Det får inte vara för krångligt och inte för banalt, det måste vara precis mitt emellan. Det ska byta harmonier lite då och då, helt enkelt. På ett rytmiskt sätt. Det är det rytmiska vi är mest intresserade av, hur man ska spela rytmiskt. Det betyder allt. Enkelt ska det vara.

Detta är inte ett krig mellan ryssland och Ukraina. Det är ett krig mellan barbari och civilisation. Ett krig mellan liv och död. Och tror ni att ryssland kommer att hejda sig om det besegrar Ukraina så tror ni fel. Helvetet blir aldrig nöjt.

Det finns inget värre än en fuktig [dry] martini.

En berättelse med ett problem är som en person med ett problem: intressant.

Ja, han var verkligen bra, men jag hörde sångaren – inte sången.

Jag är avundsjuk på människor som har rutiner – de där som går upp tidigt och skriver i tre timmar, sen sticker ut och joggar. Jag vet att jag inte kan göra det. Ibland fipplar jag bara runt här hemma. Men så fort jag fångar en rytm arbetar jag oavbrutet, från morgon till kväll.