Var nyfiken – var nyfiken på så mycket som möjligt. Tänk på hur nyfiken du är, eller inte är, i allmänhet, som person. Om du inte är väldigt nyfiken, tänk på varför du inte är det. Och försök odla nyfikenhet. Om du är nyfiken, kommer du att lära dig saker, och ju mer nyfiken du är desto mer kommer du att lära dig. Och nyfikenhet kan leda dig djupare och djupare in mot alla flera ämnen.

Bättre att dö stående än att leva på knä.

Jag avskyr att skriva, jag älskar att ha skrivit.

Även en flyktig stund har ett rikligt förflutet,
sin fredag före lördag
och maj före juni.

Ibland tror folk att språk är någonting som man konstruerar eller väljer. Men för mig är det aldrig så. Det kommer organiskt, att berätta en historia som den måste berättas. Det kommer till mig som ett ljudspår, nästan som musik. När jag skriver, skriver jag inte en massa och sedan skriver om det och slänger saker. Det är mer som om jag hör hur det ska vara.

Romantisera inte din ’kallelse’. Endera kan man skriva bra meningar eller så kan man det inte. Det finns ingen ’författarens livsstil’. Allt som betyder något är vad man lämnar efter sig på sidan.

Och jag skriver om och jag skriver om. Jag skriver om hela tiden.

Över en viss nivå är litteraturen ett försök att påverka åsikterna hos sina samtida genom att återge erfarenheter.

Det finns ingenting som en intressant historia i sig. Det finns heller ingenting som en ointressant historia i sig. En historia är inte självklar därför att den hänt i verkligheten. Vi fastnar för berättarens förståelse av orsak och verkan och berättarens bedömning av tingens relativa värde.

Viktigast av dem [i.e. grundelementen] är kompositionen av händelseförloppet, ty tragedin är inte efterbildning av människor utan efterbildning av handlingar, av liv.

Just där – i den varma mänskliga rösten, i det levande ekot av det förflutna – döljer sig den ursprungliga glädjen och blottas livets ofrånkomliga tragik.

Jag är lärt mig att det bästa sättet att förbereda sig på oväntade situationer i livet kommer från litteratur, filosofi, historia och andra områden som omfattas av termen humaniora. Termen är väl vald eftersom, när allt kommer omkring, talar jag om dessa stora beslut som innefattas i det mänskliga varat.

Det som är lätt att läsa är jäkla svårt att skriva.

I dag är vittnet litteraturens viktigaste hjälte.

Av alla döda ting, av allt av människan skapat, är böcker det som står oss allra närmast, för de innehåller våra djupaste tankar, våra strävanden, vår indignation, vår sanningslidelse och vår ständiga benägenhet att göra fel. Men mest liknar de oss i sitt osäkra grepp om livet.

Jag blir lätt uttråkad – inte mindre av mina egna idéer än av andras. Skrivandet är för mig en process där man hela tiden kastar bort saker som inte verkar tillräckligt intressanta. Jag växte upp i en familj där alla avbröt varandra hela tiden.

Jag tycker det bara blir bättre när jag stryker.

Den ej i sitt liv en dårskap begick
hörde aldrig till de kloka

Putinismen är dömd att gå under, eftersom den är en fiende till friheten, en fiende till demokratin. Det här är något som de flesta i dag har insett till fullo. Han angrep ett fritt och demokratiskt land endast för att det är fritt och demokratiskt. Men han är dömd att gå under eftersom frihetens och demokratins värld är större än hans dystra och mörka lilla värld.

Det finns teknik, det finns hantverkskunnande, och man måste lära sig det. Jag lärde mig så mycket jag kunde, men nu vill jag bara berätta en historia. Jag har någonting som jag av någon anledning tycker är värt att berätta och så vill jag berätta det så klart och rent och enkelt som möjligt. Men jag har använt minst femton år för att lära mig skriva.

Först försöker jag vaska fram det brukbara ur alla detaljer jag samlat på mig i undersökningar och intervjuer. I detta försöker jag hitta en logisk enhet. Därefter skriver jag en grundversion som jag sedan kan rätta till i, ett slags sökande efter logiken i de stora sammanhangen. I det sökandet ligger skrivandets lycka.

Att sitta i Oslo i maj på Karl Johann
Och hålla ett glas pilsner i hand
Bland blommor och syrener och kastanjer med minsann
Det nöjet plär jag unna mig ibland.

Jag drömmer fortfarande ibland att jag är en reporter som försöker intervjua främlingar som talar ett språk jag inte förstår. Omständigheterna är aldrig desamma, men det är kärnan. Jag förmodar att det är skillnaden – en av skillnaderna i alla fall – mellan fiktion och journalistik. I fiktion vet man inte bara vad alla säger utan också varför de säger det. Sakprosa, förresten, är inte lättare att skriva. Det är bara annorlunda.”

Och detta krig, det språkliga, kriget om ordens och begreppens betydelser, det var, är och förblir det viktigaste, oändliga, inbördeskriget.

Den som aldrig har genomlevt en storm
vet inte vad styrka kostar

Stil är nämligen ingenting annat än människan speglad i skrift.

Attacken har enat Ukrainas rysk- och ukrainskspråkiga befolkning på ett aldrig tidigare skådat vis och det finns ingen återvändo till det förflutna. Ukraina är en nation, där den ukrainska tillhörigheten inte bestäms av etnisk bakgrund, modersmål eller religion, och det borde inte vara oklart för någon längre.

Svårigheten för mig med att skriva – en av svårigheterna – är att skriva så att språket fungerar tyst på en sida för en läsare som inte hör något. För att klara det måste man arbeta ytterst omsorgsfullt med vad som finns mellan orden. Vad som inte sägs. Vilket är melodi, vilket är rytm och så vidare. Alltså, det är vad man inte skriver som ger det man skriver dess kraft.

Skriva är ett förfärligt yrke, eftersom man ständigt har behov av större begåvning och mer kunskaper än vad man besitter. Det är ett förfärligt yrke därför att det aldrig blir lättare, bara svårare. Möjligen förhindrar just detta att skräcken och plågan är varje morgon ny, sårskorporna och rutinen att lägga sig. Och någon gång när det är som bäst kan man få uppleva det som sägs om klassisk balett: När rörelsen utförs rätt inställer sig glädje.