Marskvällarnas blå timme i Ådalen

Vad rör mig Paris

När jag skriver vill jag vara utan böckernas sällskap och minnet av dem, eftersom jag är rädd för att de ska blockera min stil. Men uppriktigt sagt är jag rädd för att de goda författarna ska trycka ner mig för mycket och göra mig modfälld. Jag gör gärna som målaren när han hade gjort en bedrövlig bild av tuppar: han förbjöd tjänarna att släppa in en riktig tupp i ateljén.

Jag tänker på form som ett sätt att bli fri.

Mod är det viktigaste.

Mänska, vill du livets vishet lära,
O, så hör mig! Tvenne lagar styra
Detta liv. Förmågan att begära
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra. Adla du till frihet
Detta tvång, och helgad och försonad,
Över stoftets kretsande planeter,
Skall du ingå genom ärans portar.

Hela vidden av ett konstverk förstår författaren sällan förrän arbetet är färdigt. Det är som en blommande dröm. Idéer växer, knoppas i tysthet och där kommer tusen ljuskällor dag efter dag alltefter arbetet fortskrider. Ett frö växer i skrivandet som i naturen. Fröet till idén utvecklas både genom arbete och det omedvetna och kampen som sker dem emellan.

Vi sitter i samma flygplan allihop.
Och som min huvudperson säger i slutet [av Fältstudier i ukrainskt sex]: trevlig resa.

Min historia, någon annans historia, en plats, en tanke, en dröm, mänsklig anatomi, hur tänkandet påverkar världen och vice versa, en del av det där eller allt och mer, ännu opåtänkt, måste kombineras i rätt kvantiteter för att det ska bli en bok, essäer, skönlitteratur, sakprosa, historiska skildringar, komedier eller något annat. Jag var tillräckligt mycket författare för att förstå att jag inte skulle bli författare genom att skriva om min intressanta barndom.

Min främsta litterära förtjänst är inte mina tankars djup, höghet och klarhet, inte min humana humor och min demokratiska ironi, inte mina bilders skönhet och exakthet och sammanhang, inte min stils attiska smidighet och värdighet, naturlighet och höghet. Det är inte ens det att jag är en förkämpe för bruket av singulärt verb vid pluralt subjekt. Nej, min största och ovanskligaste ära är den att jag i en tid av stilförskämning är en av de få som förstår att uppskatta och rätt bruka semikolon.

Hon förstår inte allt men befinner sig i ett tillstånd av förundran. Det är ett mycket renande tillstånd.

Och när du inte längre har nån chans att vända
och har tappat sista tråden
till ditt trygga gamla liv
Det är då, först då som saker börjar hända
det är då som du kan börja skönja nya perspektiv

En fri och öppenhjärtig bekännelse tar gadden ur kritiken och avväpnar förtalet.

lever ett liv i taget
sätter punkt när den
är dags att sättas.

Talang är betydelselöst. Jag känner många talangfulla vrak.

När du blivit vuxen försök läsa ditt eget arbete som en främling skulle läsa det, eller ännu bättre, som en fiende skulle.

Att skriva väl är på en och samma gång att kunna tänka, känna och uttrycka sig väl; det är att ha vett, djup och sinne för god smak, allt sammantaget.

Man kan inte skriva utan press. Ibland kommer pressen från ilska, som sedan förändras till en press att skriva.

Att skriva en historia som fungerar, som berör läsaren, är svårt, och de flesta av oss klarar det inte. Även bland dem som har gjort det går det oftast inte. Och det kan inte göras från en position där man har full kontroll, behärskar det utan fel och brister, där man helt enkelt vet vad man ska göra och sedan verkställer det enligt plan. Där finns intuition invävd och så detta att vända och vrida på saker som gränsar till vår förmåga, som kan förorsaka misstag.

Språktraditionen är ett värde, som inte lättvindigt må ges till spillo. Modersmålet kan förliknas vid ett fideikommiss, som det är allas vår samfällda plikt att överlämna åt våra efterkommande, om inte förkovrat, så dock med oförminskat värde.

Om man vill bli författare måste man framför allt göra två saker: läsa en massa och skriva en massa.

Man kan aldrig läsa sin egen bok med den troskyldiga förväntan som kommer med den första sidan av en ny bok, eftersom man skrev den. Man har stått bakom scenen. Man har sett hur kaninerna smugglats in i hatten. Därför kan man fråga en läsande vän eller två innan man ger den till någon på förlaget. Den här vännen får inte vara någon som man har ett förhållande med, om det inte är så att man vill avsluta det.

För regelbundna anteckningar. Det kommer att vässa både styrkan i dina iakttagelser och din uttrycksförmåga. En fruktbar återkoppling upprättas: genom vanan att anteckna kommer du att iaktta mer; genom att iaktta mer kommer du att ha mer att skriva ner.

Upp och hoppa
gamla loppa!
Oss kan ingen halka stoppa.

Min tacksamhetsskuld till Strindberg är stor: Strindberg var den förste diktare som betydde något för mig. Med betydde menar jag att han hjälpte mig att vara mig själv i ett ögonblick då alla andra och allt annat ville att jag skulle vara annorlunda.

Detta är inte ett krig mellan ryssland och Ukraina. Det är ett krig mellan barbari och civilisation. Ett krig mellan liv och död. Och om ni tror att ryssland kommer att hejda sig om det besegrar Ukraina så tror ni fel. Helvetet blir aldrig nöjt.

Kära mars – stig på –
så glad jag blev
jag väntade dig redan –
lägg av din hatt –
du har visst gått till fots –
så andfådd som du är –
Kära mars hur mår du och de andra –
hade naturen det fint när du såg den sist?

Varje detalj ska sorgfälligt glömmas
Men just nu lever de:
det gångnas kortlivade come-back
i en vindil.

Och kall stod skogen i spökvit skrud.
Och tom slank räven bland snåren.
Och ingenstans gick en väg till Gud.
Och ändlös fjärran låg våren.

Sakerna själva rycker med sig orden.