Man kan finna världen i varje individ.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.

Andra vill underhålla. Det vill inte jag. Jag har alltid ett ärende med mitt skrivande. Jag skriver allt mer knappt, jag avskyr skrivande som garnering med många ord. Reportage ska uppröra!

Skriv kort, helst inte alls.

I skrivandet finns ingenting av det där oegennyttiga.

Om man vet precis vad man ska göra, varför då göra det?

Fatalism är ett ryskt fenomen, det är inte ukrainskt. Ukrainare utstår helvetet och skrattar om de har överlevt.

GÅ UPP OCH BÖRJA ARBETA OMEDELBART.

Tänk mycket, säg föga, skriv än mindre.

För mig är redigering nittiofem procent av skrivandet. Det är där mitt skrivande händer. Jag är till och med osäker på vad skillnaden är mellan att skriva och att redigera.

Jag fick gå ut och lukta på staden.

Om man till exempel säger att elefanter flyger på himlen så kommer folk inte att tro dig. Men om du säger att fyrahundratjugofem elefanter flyger på himlen kommer folk antagligen att tro dig.

Intervjuaren:
– Vad säger du till unga författare som kommer till dig med den vanliga desperata frågan: Hur blir jag författare?
James Baldwin:
– Skriv. Hitta ett sätta att försörja dig på och skriv. Det finns inget annat att säga.

Vi vill inte ha det här kriget, vi har aldrig velat det och alla vet om det. Men om Ukraina brinner så kommer ert Moskva att brinna.

Detta är vad essäskrivandets praktik är, för mig: ett snubblande försök att återskapa, i språket, en gemensam plats som är öppen för alla.

I den lilla pausen mellan två ord finns ett stort urval möjligheter: man är fruktansvärt fri, och samtidigt skapar texten sig själv och man är dess förmedlare.

Det finns inga främmande länder. Det är bara resenären som är främmande.

Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar.

Det var tider det –
att sparka en läderfotboll
renare och längre
än man någonsin väntat sig!

Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Det händer nästan alltid något kul när man vänder på perspektiv, pratar baklänges.

Jag måste ha möjligheten att skriva den där meningen igen, att läsa den högt för mig själv igen, att titta på stycket än en gång, och faktiskt gå igenom hela texten, rad för rad, mycket noggrant, och skriva igenom den. Kanske det till och med finns någon sorts mimetisk impuls där jag försöker skriva som jag själv, om man så säger.

Ord ja. Dem kan jag en del om. Egentligen är ord det enda jag kan något om, och det enda jag kan vara till någon nytta med i ett krig som fötts ur en lögn så hävdvunnen att ingen märkte den.

Gullviva,
mandelblom
kattfot
och blå viol.

Träna som om du aldrig vunnit. Spela som du aldrig förlorat.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.”

Jag bara skriver. Finns det något att säga om det? Jag skriver en första version, rättar den och skriver rent. Sedan är det klart. Fungerar det inte åker det i papperskorgen. Antingen får jag en bra start eller så får jag det inte.

Ibland frågar man mig: Talar människor verkligen så där vackert? Ja, aldrig talar människan vackrare än i kärlek och i dödens närhet.

Fruktan för adjektivet är stilens begynnelse.

Varför är då min vers så ofruktbar
och saknar nytt behag, variation?
Jag borde kanske se vad tiden har
av konstfullhet för inspiration.