Hela tiden lägger jag till saker i marginalen och stryker saker och ordnar om orden för rytmens skull.

Utropstecken är som att skratta åt sina egna skämt.

Jag kan sjunga som jag.

Vi har inte råd att vara pessimister. Jag har inte förlorat hoppet om att få återvända till mitt hem på andra sidan Dnipro.

Ryssarna vill inte ha fred.

Men jag är inte överens med Tjechov när han säger att om det hänger ett gevär på väggen i första akten måste man ha använt det innan ridån går ner i sista akten. Jag tycker det räcker med att det hänger där. Det kan till och med vara mer effektivt. Det kan skapa en viss spänning.

Jag tror att skrivande också måste visa vad som kan vara annorlunda, vad det är som den hårda härskarblicken inte ser, vad som gör att människor, till synes små på jorden, känner sig förtröstansfulla i sig själva trots andras förakt.

Medge att du inte vet vad du inte vet – detta är kunskap.

Vänd på varje sida. Ta ingenting för givet. Vänd på varje jävla sida.

Hemligheten bakom att tråka ut människor är att berätta allt för dem.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.

Den som skriver sakprosa försäkrar läsaren om att det han eller hon kommer att läsa är det bästa resultatet av ett experiment, att det är den styrkta sanningen eller åtminstone det närmaste jag kan komma. Kanske vi aldrig får veta den yttersta sanningen, men detta stycke sakprosa är min bästa framstöt mot den.

Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar.

Grubblar över ställning i yrket, vad folk tänker om mig, hur det ska gå, hur jag ska orka, om jag ska duga.

Jag skriver varje morgon, antingen en rad eller mer, men bara på morgonen. Jag skriver i anteckningsböcker och sedan utkast i min dator. Jag dricker aldrig kaffe eller nyttjar annan stimulantia när jag skriver. Jag dricker sparsamt, men bara efter arbetet.

Man måste lära sig att läsa sitt eget arbete, och då menar jag inte för att ha trevligt för man skrev ju det själv. Jag menar, att dra sig undan, läsa det som om det är första gången man någonsin sett det. Vara kritisk på det sättet. Att inte bli förtjust i dessa förtrollande meningar och det där …

Lidelsen styr oss mycket hårdare än förnuftet.

Men vad ska man ha en författare till? Allt handlar om att sätta sig in i andras liv, andra huvuden – författare har alltid gjort det. Om man klantar till det kommer någon att tala om det för dig, värre är det inte. Jag tror att män kan skriva om kvinnor och kvinnor kan skriva om män. Allt handlar om att känna till fakta.

Om mina böcker hade varit lite sämre skulle jag inte ha blivit erbjuden att komma till Hollywood, och om de hade varit lite bättre skulle jag inte ha åkt dit.

Jag älskar omarbetning. Jag älskar redigering. Det är då jag skär bort som bäst, skriver som bäst. Jag tror inte på utkast, men jag tror på att ta tag i något och verkligen sätta igång med vad det ska bli och med vad som får en att fortsätta skriva. Att hitta sin röst för just den berättelsen.

Fördomsfrihet är säkerhet i tingens hantering.

Att skriva är helt enkelt att skriva om.

Och jag förstod att jag längtade efter dig som efter mars, som efter violernas färg, som efter vårens doft.

Jag vill inte tråka ut publiken, jag vill att de ska sitta fastklistrade vid vad som händer. Så jag försöker skriva så exakt som möjligt.

Arbeten som inte är baserade på verkligheten intresserar mig inte såvitt de inte är fullständigt överdådiga, till exempel Alexander Dumas eller Victor Hugos romaner, som är alldeles unika. Men jag kallar inte ’påhittade historier’ kreativa arbeten utan snarare konstgjorda arbeten.

Författaren i sitt verk måste vara som Gud i universum, allestädes närvarande och ingenstans synlig.

Att lära sig skriva gör man genom att läsa, både publicerade författares och vänners verk, och genom att använda sitt skarpsinne och kreativitet för att analysera det man läser och komma på varför det fungerar när det gör det och vad som fattas när det inte gör det.

Först och främst försöker jag göra sången enkel. Att göra den så naken och enkel som möjligt. Och få ned den på papperet.

Bland mangroveträden och floderna därute finns mitt folk – inte bland societetsmänniskorna i London.