Författaren måste vara ödmjuk. Det är trots allt ingen av oss som har uppfunnit språket.

Man börjar varje bok som en amatör och en dumskalle.

Det är med goda känslor som man skapar dålig litteratur.

Jag är aldrig medveten om tempus när jag skriver; det blir som det blir.

De finaste reportrarna är sanningssägare. Det finns en magisk kraft i faktiska detaljer.

Allting går att sälja med mördande reklam
Kom och köp konserverad gröt
Allting går att svälja med mördande reklam
Även lagom söt konserverad gröt

Flickan kunde göra två saker felfritt: hon kände igen en anständig människa och hon kunde konsten att krydda en borsjtj.

Skriv snyggt om det människor inte vill veta.

Nationalitet. Ordet är ett lockmedel för despoter, att tussa folken emot varann. Allt vad mänskligheten har störst är kosmopolitiskt: religion (”gån ut i hela världen etc.”); vetenskapen (2 gånger 2 är 4 i Europa så väl som i Kina).

Vi har fått lära oss att stryka varje onödigt ord,
men det är inte enkelt att veta alltid vad
som är nödvändigt och septemberdagen
står stilla och lysande mot fönstret, ögonen
tåras lätt

Det är en utmaning att vara sig själv. Det krävs en hel del mod.

Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.

Jag blev journalist delvis för att jag skulle slippa lita på tidningarna för att få information.

Om någon inte delar din uppfattning försök sätta dig in i hans.

Inte ens nu, under det femte året av Rysslands storskaliga krig mot Ukraina, under det femte året av detta förintelsekrig, har jag intrycket att den ryska oppositionen i exil verkligen är medveten om frågans vidd och brådska: återupprättandet av rättvisan. Att den inser att frågan måste ställas med full skärpa.

AI kommer att hitta en plats i den kreativa världen, men alltmer som den mikrade versionen av kultur.

En av mina tidigare män sa att när jag haft en dag då det gått bra att skriva såg jag ut som en katolik som mött påven.

En människa som formats endast i kontakt med människor som liknar hennes själv, en människa som uteslutande är en produkt av sin miljö, får en snävare och sämre stil än den som upplevt olika slags människor och miljöer.

Jag känner alltid en obetvinglig lust att skriva på semestern. Den går bort så fort semestern är över.

Det är alltid frestande att visa sig på styva linan, att visa hur mycket man kan.

Den mest oskattbara talangen av alla är att aldrig använda två ord när ett duger.

Att vi alls existerar, trots att ’ondskans imperium’ i halvannat sekel försökt att göra dem och oss till ’ett folk’ (eller ’ett sovjetiskt folk’ i den mjukare sovjetversionen), är ingen gåva från ödet och beror inte på en ynnest från någon överhet. Det är ett resultat av att vi besegrat våra mördare.

Man kan inte lära gamla dogmer sitta.

Jag det finner förhatligt att ännu en gång förtälja en sak, som är skildrad tillfyllest.

Ni vill att jag, när jag skildrar hästtjuvar, ska säga att det är något ont att stjäla hästar. Men det har ju sedan gammalt varit allmänt bekant, även utan mitt ingripande. Må rättens bisittare döma dem. Min uppgift är bara att visa hurudana de är.

Det skrivna är ett privatsamtal mellan författaren och läsaren.

Man måste inte vara en intellektuell för att kunna skriva, man behöver bara undra över saker och vilja veta.

Vi ser alltså bara det vi själva är.

Just där – i den varma mänskliga rösten, i det levande ekot av det förflutna – döljer sig den ursprungliga glädjen och blottas livets ofrånkomliga tragik.

För varje omskrivning får den litterära texten ett allt större avstånd från det banala. Våra första idéer och tankar är alltid mycket ordrika och platta och det fordras en uppmärksamhet att nå utöver det. Det är ett slags klättrande upp till allt högre nivåer.