Ett ord räcker för den uppmärksamme läsaren.

Jag hatar att hetsa en uttröttad metafor till döds.

Inkompetensen röjer sig i bruket av för många ord.

Varje nutida konstnär är embarkerad på sin tids galärskepp.

När det outsägliga kommer i dagen är det politiskt.

Jag blir personerna jag skriver om.

Först och främst försöker jag göra sången enkel. Att göra den så naken och enkel som möjligt. Och få ned den på papperet.

När jag kom till USA såg jag hur man kunde skriva utan att visa upp sig.

Det finns teknik, det finns hantverkskunnande, och man måste lära sig det. Jag lärde mig så mycket jag kunde, men nu vill jag bara berätta en historia. Jag har någonting som jag av någon anledning tycker är värt att berätta och så vill jag berätta det så klart och rent och enkelt som möjligt. Men jag har använt minst femton år för att lära mig skriva.

Rätt ord på rätt plats är den rätta definitionen på stil.

Efter att ha gjort anteckningar i en första version sätter jag mig ner och skriver om det från början. Jag har kommit på att det är mycket bättre än att lappa och laga. Man måste tänka om helt och hållet.

Tänk innan du talar. Läs innan du tänker.

Men det är en annan historia.

Vad vore jag för en
om jag aldrig sett en januaridag blåna
över åkrarna och ån?
Vad hade jag för själ, om mina ögon aldrig vandrat
bland holmarna där ute och druckit jord och ljus?

Många av Rysslands mest betydelsefulla författare, även klassikerna, blev på något sätt ett offer i sin konfrontation med staten. Varför? Därför att litteraturen erbjuder hopp. Den utlovar liv. När man skriver är man sysselsatt med levande människor och man är själv en levande person. Men staten, byggd på död och rädsla, förkastar instinktivt litteraturens fria ande.

Språket avslöjar allt.

Det finns författare som i första versionen skriver för kort. Jag har träffat en. Men på denne ende går det hundra som skriver för mycket.

– Hur vet du allt det där?
– Jag är bibliotekarie för helvete.

Hur skulle jag kunna tala om hur jag skriver? Jag skriver! Som varje författare vet, måste man söka sig fram till den arbetsmetod som passar en själv. I varje fall ger jag inga råd.

Ingenting är mer förbluffande än den enkla sanningen, ingenting mer exotiskt än vår egen miljö, ingenting mer fantasifullt än sakligheten.

Närhelst ni känner en impuls att göra er skyldig till ett stycke ovanligt vacker skrivkonst, gör så – oförbehållsamt – och stryk det innan manuskriptet går till tryck. Mörda era käraste.

Om man tar fel på första knapphålet, går det på tok med hela knäppningen.

Jag ägnar mig åt det faktiska och ändå måste man ha en enorm kapacitet för både faktiskt och kontrafaktiskt tänkande för att förstå någon sanning överhuvudtaget. Och den kontrafaktiska träningen sker verkligen genom litteratur.

Romantisera inte din ’kallelse’. Endera kan man skriva bra meningar eller så kan man det inte.

Vi vill ha slut på kriget – inte slutet på Ukraina.

Inspiration kommer genom att arbeta varje dag.

Alla historier kan bli pinsamma eller storartade. Det gäller alltifrån en tidningsartikel till en roman. Frågan är alltid vem som berättar och hur det berättas. Det avgör vad huvudpersonerna ska tillåtas göra och läsaren ska tillåtas se och förstå – utan att man skriver läsaren på näsan. Det avgör tonfallet i berättelsen.

Skrivbordet är en farlig plats att bevaka världen ifrån.

Var tålmodig; jäkta inte fram det du håller på med eller försök avsluta innan du är klar. Bered dig på att sitta med det i dagar, veckor, månader, år om nödvändigt – fortsätt att komma tillbaka till det. Arbeta med någonting annat under tiden. Återvänd hela tiden till ett stycke som ställer till problem för dig. En dag kanske du förstår vad problemet är.