Berättaren hämtar det han berättar ur erfarenheten – sin egen eller andras. Och han gör det i sin tur till en erfarenhet för dem som lyssnar till hans berättelse.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.”

I skrivandet finns ingenting av det där oegennyttiga.

Intervjuaren:
– Vad säger du till unga författare som kommer till dig med den vanliga desperata frågan: Hur blir jag författare?
James Baldwin:
– Skriv. Hitta ett sätta att försörja dig på och skriv. Det finns inget annat att säga.

Träna som om du aldrig vunnit. Spela som du aldrig förlorat.

Andra vill underhålla. Det vill inte jag. Jag har alltid ett ärende med mitt skrivande. Jag skriver allt mer knappt, jag avskyr skrivande som garnering med många ord. Reportage ska uppröra!

Jag håller hårt på mina principer och om de inte passar er har jag andra.

Man kan finna världen i varje individ.

Om vissa skrifter säger vi att de luktar lampolja och menar då den stelhet och grovhet som kan prägla ett verk som man har ägnat mycken möda. Men dessutom kan ivern att göra bra ifrån sig och den överdrivna anspänningen inför uppgiften verka hämmande och blockerande på tanken, liksom när vatten genom själva våldsamhetens och mängdens tryck pressar på så hårt att den inte kommer ut genom en smal öppning.

Det finns inga främmande länder. Det är bara resenären som är främmande.

Jag fick gå ut och lukta på staden.

Jag tycker att den svåraste delen av skrivandet är att få ner det från början därför att det man har skrivit är vanligtvis så dåligt att det är rent bedrövligt, att man bara inte vill fortsätta. Det är vad jag tycker är svårt – missmodet som kommer från att ha sett vad man gjort. Är det allt du kan?

Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

GÅ UPP OCH BÖRJA ARBETA OMEDELBART.

Ibland frågar man mig: Talar människor verkligen så där vackert? Ja, aldrig talar människan vackrare än i kärlek och i dödens närhet.

I den lilla pausen mellan två ord finns ett stort urval möjligheter: man är fruktansvärt fri, och samtidigt skapar texten sig själv och man är dess förmedlare.

Ord ja. Dem kan jag en del om. Egentligen är ord det enda jag kan något om, och det enda jag kan vara till någon nytta med i ett krig som fötts ur en lögn så hävdvunnen att ingen märkte den.

Det enda som i längden betyder något är det som finns under språket.

Det går en liklukt genom mänskolivet.

För mig är redigering nittiofem procent av skrivandet. Det är där mitt skrivande händer. Jag är till och med osäker på vad skillnaden är mellan att skriva och att redigera.

Skriv kort, helst inte alls.

Om man vet precis vad man ska göra, varför då göra det?

Böcker och läsning – det är ett av civilisationens största under.

Gullviva,
mandelblom
kattfot
och blå viol.

Tänk mycket, säg föga, skriv än mindre.

Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar.

Varför är då min vers så ofruktbar
och saknar nytt behag, variation?
Jag borde kanske se vad tiden har
av konstfullhet för inspiration.

Början är dålig tyckte Nettan, Helga sa att mitten är enformig, R ansåg att slutet är för långt och förlagslektören skriver att det är ett helgjutet verk (dvs ’helstöpt’ skriver hon för hon är danska men jag förstår). Utmärkt, det är vad jag menar med att omdömena väger upp varandra så att jag kan göra som jag själv tycker.