Läs poesi varje dag under ditt liv. Poesi är bra därför att den tränar muskler som du inte använder tillräckligt ofta. Poesi utvecklar känslorna och håller dem i trim. Den håller dig medveten om din näsa, ditt öga, ditt öra, din tunga, din hand. Och, framför allt, poesi är tätt packad metafor eller liknelse.

När man nöjer sig med att förstå till hälften, nöjer man sig också med att uttrycka sig i halvkvädna visor och då skriver man ytligt.

I stället lämnar Vira sitt skadade hem och beger sig till de sönderbombade resterna av byn Novoselivka för att slutföra sin rapport om Mykola, den 75-årige mannen som förlorade sina djur på grund av de ryska angriparna. Med djuren försvann också meningen med hans liv.

Det är underligt – men sant, ty sanningen är alltid underlig; underligare än dikten; om den kunde berättas, hur mycket skulle inte romanerna tjäna på bytet!

Jag gjorde vad jag kunde, inte vad jag borde ha gjort. Det är vad vi gör, författarna. Vi gör inte vad vi borde. Vi gör vad vi kan.

Jag tror jag är redo att lära mig skriva. Tänka med ord, inte med idéer.

Jag kan aldrig påminna mig, att jag varit nöjd med något, som jag skrivit.

Jag skriver inte en dikt. Jag letar efter en dikt.

Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast i korta bitar.

Det luktar kateder.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.

För det första, glöm inspiration. Vana är mer tillförlitlig.

Att skriva handlar om att lura sig själv in i ett tillstånd där man kan samla ihop tillräckligt många meningar för att börja redigera dem.

Nu för tiden försöker jag ha ett utkast som ger mig känslan av vad som ska komma, även om jag sällan lyder det. Vad som händer är att jag måste skriva om början många gånger. Det är först mot slutet av boken som jag är medveten om vad jag ville säga, vilket är varför jag nästan alltid skriver slutet bara en gång, och ibland inte ens ändrar någonting i det.

Jag tycker om en martini. Högst två. Efter tre ligger jag under bordet. Efter fyra ligger jag under värden.

Inatt genomled Kiev ännu en rysk missil- och drönarattack vid ungefär fyra lokal tid. Själv sov jag genom attacken och hörde ingenting, men jag minns att jag vaknade någon gång under natten därför att min Khersonfödde hund började skälla väldigt högt – innan han kröp upp intill mitt huvud.

Det är med goda känslor som man skapar dålig litteratur.

Använd en enkel stil och gå rakt på sak.

Kära mars – stig på –
så glad jag blev
jag väntade dig redan –
lägg av din hatt –
du har visst gått till fots –
så andfådd som du är –
Kära mars hur mår du och de andra –
hade naturen det fint när du såg den sist?

När det outsägliga kommer i dagen är det politiskt.

Hela tiden lägger jag till saker i marginalen och stryker saker och ordnar om orden för rytmens skull.

Men klichéer tar till sist makten över oss.

Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt, insatt på rätt ställe.

Att se det som är mitt framför näsan kräver en ständig kamp.

Klockan fem om kvällarna på New York Daily News kunde man inte se från ena sidan till den andra i ’the city room’ på grund av röken. Fantastisk syn. Såg ut som en gammal boxningsklubb. Och ljudet från skrivmaskinerna var högt, som tunnelbanevagnar som körde rakt genom lokalen. Och ur allt detta oväsen, denna rök, kom rastlös energi – ord i tidningar tillverkas av rastlös energi. Och det hade de. Efteråt fanns det barer som folk gick till, och man diskuterade hur folk skrev. Brukade vara diskussioner om stil vid bardisken.

Litteratur handlar om individer.

Sorgens långa natt
härda tåligt ut till slut,
när det mörkast, mörkast svallar,
är du livets mening när.

Närhelst ni känner en impuls att göra er skyldig till ett stycke ovanligt vacker skrivkonst, gör så – oförbehållsamt – och stryk det innan manuskriptet går till tryck. Mörda era käraste.

Inkompetensen röjer sig i bruket av för många ord.