Lyssna på ’Mystery train’ med Elvis Presley. En av världens bästa rock’n’roll-låtar, inte ett trumslag. Man anar det bara, för det är kroppen som står för rytmen. Rytm ska antydas. Man måste inte uttala det.

Jag arbetar väldigt omedvetet. Ibland tror folk att jag inte gör någonting. Jag sitter på en stol och jag bara sitter där. Inte ens jag själv vet om att jag gör någonting. Plötsligt kommer det en mening …

Dagar jag inte är här händer detsamma,
men obevakat: hela världen är obevakad

Ibland tror folk att språk är någonting som man konstruerar eller väljer. Men för mig är det aldrig så. Det kommer organiskt, att berätta en historia som den måste berättas. Det kommer till mig som ett ljudspår, nästan som musik. När jag skriver, skriver jag inte en massa och sedan skriver om det och slänger saker. Det är mer som om jag hör hur det ska vara.

Men minnen är som Charkivs armerade betong: så starkt att det inte kommer att tillåta oss att vare sig glömma eller förlåta någonting.

Hela tiden lägger jag till saker i marginalen och stryker saker och ordnar om orden för rytmens skull.

Och ändå var jag redan vid den tiden övertygad om att också litteraturen var en svår övning liksom dansen, men i en annan form.

Upp och hoppa
gamla loppa!
Oss kan ingen halka stoppa.

En historia ligger och väntar på en författare. Den sänder ut tysta signaler. Utan att veta hur tar författaren emot dessa signaler, släpper allt och vänder om för att följa efter.

Jag ber att få påminna er om att en författares sätt att betrakta en sak eller situation kallas hans stil, och att författarens stil är det viktigaste förutsättningen för hans verksamhet.

Det är allt vi har, till sist, orden, och de måste vara de rätta.

Det svåraste är att hitta en bra idé.

Jag är inte som vem som helst. Jag är jag.

Kom med någonting nytt.

Men det kommer en ny vinter
en ny vår
det kommer en ny sommar nästa år
nästa år
nästa år igen

Läs, läs, och man ser hur det är skrivet.

Jag anser att man mer i detalj måste beskriva en fabrik, visa dess specifika drag, för att man ska känna det karakteristiska i dess atmosfär. Naturligtvis behöver man inte trassla till berättelsen med en mängd tekniska ord, men man måste framställa fabrikslivets rytm klarare.

Man vet inte vad man tänker förrän man försöker uttrycka vad man tänker.

Just där – i den varma mänskliga rösten, i det levande ekot av det förflutna – döljer sig den ursprungliga glädjen och blottas livets ofrånkomliga tragik.

Tänk innan du talar. Läs innan du tänker.

Rytmerna öppnade farleder för mig
och rimorden ledde mig som utsatta fyrskepp,
jag anade havet
jag anade vidden
ordvalven reste sig hisnande över mig,
portaler mot rymder
och okända djup

Jag skulle vilja säga att jag stryker mer än jag skriver.

– Hur många performancekonstnärer krävs för att skruva i en glödlampa?
– Jag vet inte. Jag gick tidigt.

Ukraina har visat oss européer hur man kan agera.

Den stora konsten är att säga ovanliga saker med enkla ord.

Jag har alltid tyckt att litteraturens ämne är helt ointressant i sig. Det kan vara vad som helst, bara det är precist, och bra skrivet, bara det ger mig en inblick i det som det skrivs om. På det hela taget har jag sett det som en snedvridning att dela upp litteraturen i form och innehåll. Det är ett stickspår. Jag försöker i alla fall undvika att tala i de termerna.

Det finns ingenting sådant som moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller illa skrivna – det är allt.

Sakerna själva rycker med sig orden.

Jag försöker hålla mig borta från utsaga, domslut och straff.