Det är trevligt att ha ett skrivbord, en bekväm stol så att man slipper flytta på sig hela tiden och bra ljus. Var man än sitter ska det vara lite som en tillflyktsort, en plats där man slipper världen.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.

Man bör sikta mot att skapa utan att hitta på.

Klockan fem om kvällarna på New York Daily News kunde man inte se från ena sidan till den andra i ’the city room’ på grund av röken. Fantastisk syn. Såg ut som en gammal boxningsklubb. Och ljudet från skrivmaskinerna var högt, som tunnelbanevagnar som körde rakt genom lokalen. Och ur allt detta oväsen, denna rök, kom rastlös energi – ord i tidningar tillverkas av rastlös energi. Och det hade de. Efteråt fanns det barer som folk gick till, och man diskuterade hur folk skrev. Brukade vara diskussioner om stil vid bardisken.

Att skriva handlar om att lura sig själv in i ett tillstånd där man kan samla ihop tillräckligt många meningar för att börja redigera dem.

Konsten syftar inte till att styra eller stifta egna lagar utan konstens strävan är i stället först och främst att förstå.

Jag håller ordens klang i huvudet när jag skriver det inledande stycket. Jag tänker på det som ’att komponera’, en öppning i musikalisk mening. Jag tänker på rytmerna: När vill jag att läsaren ska stanna upp. När vill jag ställa en tanke på huvudet. Jag älskar att sätta samman en mening som startar, gör små nätta slingor, cirklar runt sina egna förutsättningar, kvalificerar sig, och sedan slutar med att överraska mig med sin final.

Jag tycker om en martini. Högst två. Efter tre ligger jag under bordet. Efter fyra ligger jag under värden.

Ju stramare berättelsen är desto mer känsla kan jag uppamma. Att inte säga som det är, är ju ofta kraftfullare än att säga som det är.

Det är underligt – men sant, ty sanningen är alltid underlig; underligare än dikten; om den kunde berättas, hur mycket skulle inte romanerna tjäna på bytet!

I stället lämnar Vira sitt skadade hem och beger sig till de sönderbombade resterna av byn Novoselivka för att slutföra sin rapport om Mykola, den 75-årige mannen som förlorade sina djur på grund av de ryska angriparna. Med djuren försvann också meningen med hans liv.

Det skulle vara en illusion att tro att det här kriget nu kan avslutas på ett säkert sätt genom att dela Ukraina – precis som det var en illusion att tro att offrandet av Tjeckoslovakien skulle rädda Europa från ett större krig.

Det luktar kateder.

De våldsammaste debatterna har alltid ägt rum mellan läror och dogmer som mycket litet skiljer sig från varandra.

Använd en enkel stil och gå rakt på sak.

Närhelst ni känner en impuls att göra er skyldig till ett stycke ovanligt vacker skrivkonst, gör så – oförbehållsamt – och stryk det innan manuskriptet går till tryck. Mörda era käraste.

Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast i korta bitar.

Sorgens långa natt
härda tåligt ut till slut,
när det mörkast, mörkast svallar,
är du livets mening när.

Det snöade hela den vintern.
Vägkanterna hade höga vallar.
På nätterna var det tyst. Om man klev ut
Hängde glittrande stjärnor och stjärnbilder
Över de mörka skogarna och åkrarna.

Läs poesi varje dag under ditt liv. Poesi är bra därför att den tränar muskler som du inte använder tillräckligt ofta. Poesi utvecklar känslorna och håller dem i trim. Den håller dig medveten om din näsa, ditt öga, ditt öra, din tunga, din hand. Och, framför allt, poesi är tätt packad metafor eller liknelse.

Det är med goda känslor som man skapar dålig litteratur.

Det handlar om att inte följa ett mönster. Följ din egen känsla och tanke. Det handlar om att acceptera ens eget liv och inte försöka leva någon annans liv. Jag menar, mitt fingeravtryck liknar ingen annans, håll dig till ditt fingeravtryck.

Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt, insatt på rätt ställe.

Hela tiden lägger jag till saker i marginalen och stryker saker och ordnar om orden för rytmens skull.

Jag gjorde vad jag kunde, inte vad jag borde ha gjort. Det är vad vi gör, författarna. Vi gör inte vad vi borde. Vi gör vad vi kan.

Jag tror jag är redo att lära mig skriva. Tänka med ord, inte med idéer.

När det outsägliga kommer i dagen är det politiskt.

Att se det som är mitt framför näsan kräver en ständig kamp.

När jag var fjorton sa jag till mig själv att nästa år ska jag sjunga lika bra som Ray Charles, spela munspel som Little Walter, spela gitarr som BB King och piano som Oscar Peterson. Det behöver knappast sägas, jag uppnådde ingenting av det där. Men det var det som drev mig: att själv försöka bli bättre. Det fanns inget annat sätt att göra det på.