Jag är avundsjuk på människor som har rutiner – de där som går upp tidigt och skriver i tre timmar, sen sticker ut och joggar. Jag vet att jag inte kan göra det. Ibland fipplar jag bara runt här hemma. Men så fort jag fångar en rytm arbetar jag oavbrutet, från morgon till kväll.

Varför inte tvärtom?

Hon hade sett en sida av livet och trodde det var allt.

Varenda journalist som inte är för dum eller för uppfylld av sin egen betydelse för att lägga märke till vad som sker vet att det han gör är moraliskt oförsvarbart.

Jag har alltid fascinerats av hur det som kan verka enkelt ofta är det svåraste.

Det är mellan raderna du vinner dina bästa läsare.

Konsten syftar inte till att styra eller stifta egna lagar utan konstens strävan är i stället först och främst att förstå.

Många av de länder som bistår oss betraktar oss egentligen inte som allierade. De vill inte delta i kriget – bara hjälpa Ukraina att försvara sig. Det är inte samma sak som att utkämpa ett gemensamt krig.

För varje omskrivning får den litterära texten ett allt större avstånd från det banala. Våra första idéer och tankar är alltid mycket ordrika och platta och det fordras en uppmärksamhet att nå utöver det. Det är ett slags klättrande upp till allt högre nivåer.

Om sommarkvällen kan man höra deras röster tränga in
genom det vita lasarettsfönstret
ännu sedan bara någon timma
återstår av ens eget liv.

Utan behärskning fungerar ingen konst. Då kan lika gärna mentalsjukhusen börja sälja inträdesbiljetter.

Jag skrev alltid. Alltid hade jag lappar med mig i fickan, där jag antecknade uppslag och tankar. Jag skrev under resorna, på tågen, på hotellrummen, vid köksborden hos lantarbetarna där vi satt, inne hos arbetsgivarna under förhandlingarna om tvister, medan ombudsmannen pratade. Jag skrev med stöd mot telefonstolpar, mot brevlådor, mot cykelsadeln.

Mindre är mera.

Jag skulle vilja säga att jag stryker mer än jag skriver.

Väl vågat, hälften vunnet.

– Hur många performancekonstnärer krävs för att skruva i en glödlampa?
– Jag vet inte. Jag gick tidigt.

Det finns tusen historier, men bara en av dem är min.

Det som publiken klagar på hos dig ska du odla: det är det som är du.

Men när de stillat hade sin lust till att äta och dricka,
gingo de sedan till sängs, där av sömnens gåva de njöto.

Jag tycker om att läsa spännande saker, jag tycker om att dras med, och bryr mig inte så mycket om huruvida det är nyskapande eller har ett extremt bra språk, så länge jag dras med. Det är så jag vill skriva själv också, det är det jag över mig på, och då är ju dramaturgi a och o. Men jag är inte så väldigt bra på det.

Romantisera inte din ’kallelse’. Endera kan man skriva bra meningar eller så kan man det inte.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.

Kom in, du kan ta dig en titt. Det är bara min son Roma som ligger här, han är död, andas inte.

Litteraturens egenart är dess skärpa.

Djupa känslor innebär inte god poesi. Ett hum om språket skulle vara lite till hjälp.

Döm en man efter hans frågor istället för hans svar.

Jag vet inte hur jag skall göra, kluven är min håg

Man bör räkna alla människor som sina fränder och hela världen som sitt fosterland.

Jag har alltid försökt lära känna människohjärtat, men man kan ju inte tränga in i det; man kan endast känna en människas hjärta genom hennes handlingar.