Talang är betydelselöst. Jag känner många talangfulla vrak.

Att se världen som ny, som om den var ny, är lika gammalt som skrivkonsten. Det är vad alla målare försöker göra, att se vad som finns där, att se världen på ett sätt som gör den ny.

Att skriva väl är på en och samma gång att kunna tänka, känna och uttrycka sig väl; det är att ha vett, djup och sinne för god smak, allt sammantaget.

Vi sitter i samma flygplan allihop.
Och som min huvudperson säger i slutet [av Fältstudier i ukrainskt sex]: trevlig resa.

Jag tänker på form som ett sätt att bli fri.

lever ett liv i taget
sätter punkt när den
är dags att sättas.

Kära mars – stig på –
så glad jag blev
jag väntade dig redan –
lägg av din hatt –
du har visst gått till fots –
så andfådd som du är –
Kära mars hur mår du och de andra –
hade naturen det fint när du såg den sist?

Min historia, någon annans historia, en plats, en tanke, en dröm, mänsklig anatomi, hur tänkandet påverkar världen och vice versa, en del av det där eller allt och mer, ännu opåtänkt, måste kombineras i rätt kvantiteter för att det ska bli en bok, essäer, skönlitteratur, sakprosa, historiska skildringar, komedier eller något annat. Jag var tillräckligt mycket författare för att förstå att jag inte skulle bli författare genom att skriva om min intressanta barndom.

Man letar och letar tills man hittar låtar som det är lätt att spela på, så man inte behöver tänka. Det får inte vara för krångligt och inte för banalt, det måste vara precis mitt emellan. Det ska byta harmonier lite då och då, helt enkelt. På ett rytmiskt sätt. Det är det rytmiska vi är mest intresserade av, hur man ska spela rytmiskt. Det betyder allt. Enkelt ska det vara.

För regelbundna anteckningar. Det kommer att vässa både styrkan i dina iakttagelser och din uttrycksförmåga. En fruktbar återkoppling upprättas: genom vanan att anteckna kommer du att iaktta mer; genom att iaktta mer kommer du att ha mer att skriva ner.

Min tacksamhetsskuld till Strindberg är stor: Strindberg var den förste diktare som betydde något för mig. Med betydde menar jag att han hjälpte mig att vara mig själv i ett ögonblick då alla andra och allt annat ville att jag skulle vara annorlunda.

Jag har alltid läst mycket. Jag är helt övertygad om att vägen till insikt om människans själ går via litteraturen. Att vi kan skära oss igenom den ytliga personlighetens alla skikt och nå fram till ett djupare och mycket innerligare och definitivt evigare tillstånd i varat. Så om jag slår upp en bok av Emily Brontë förs jag in i denna andra värld som till synes är försvunnen och som ändå finns bevarad i litteraturen. Så det är mycket möjligt att mitt eget skrivande är en hyllning till litteraturen i sig, att jag vill fortsätta, oavsett projektets natur.

Du har som diktare en dubbel uppgift:
dels den, att ge din känsla, dina syner
en språklig form som var och en kan fatta,
en tydlig, klar och överskådlig form,
dels är din uppgift den, att genom valet
av ord, klang, av rytm, av metaforer
berika och förnya själva språket
och därvid är förenkling huvudsak.

Det är när man läser högt som man upptäcker vad som inte låter bra, ett ord behöver bytas ut mot ett bättre, en mening som behöver vändas på – åtminstone är det så med mig, och därför har jag hittat på denna metod.

Missa aldrig ett tillfälle att hålla tyst.

När du blivit vuxen försök läsa ditt eget arbete som en främling skulle läsa det, eller ännu bättre, som en fiende skulle.

Mod är det viktigaste.

Sakerna själva rycker med sig orden.

Min främsta litterära förtjänst är inte mina tankars djup, höghet och klarhet, inte min humana humor och min demokratiska ironi, inte mina bilders skönhet och exakthet och sammanhang, inte min stils attiska smidighet och värdighet, naturlighet och höghet. Det är inte ens det att jag är en förkämpe för bruket av singulärt verb vid pluralt subjekt. Nej, min största och ovanskligaste ära är den att jag i en tid av stilförskämning är en av de få som förstår att uppskatta och rätt bruka semikolon.

Marskvällarnas blå timme i Ådalen

Vad rör mig Paris

När jag skriver vill jag vara utan böckernas sällskap och minnet av dem, eftersom jag är rädd för att de ska blockera min stil. Men uppriktigt sagt är jag rädd för att de goda författarna ska trycka ner mig för mycket och göra mig modfälld. Jag gör gärna som målaren när han hade gjort en bedrövlig bild av tuppar: han förbjöd tjänarna att släppa in en riktig tupp i ateljén.

Detta är inte ett krig mellan ryssland och Ukraina. Det är ett krig mellan barbari och civilisation. Ett krig mellan liv och död. Och om ni tror att ryssland kommer att hejda sig om det besegrar Ukraina så tror ni fel. Helvetet blir aldrig nöjt.

Redigering räddar reportaget.

Av och till tror jag att litterär talang handlar om att kunna läsa sin egen text och se svagheterna i den. Musiker pratar om att utveckla ett tredje öra, så att de kan höra sig själva, som om det inte är de som spelar.

Hon förstår inte allt men befinner sig i ett tillstånd av förundran. Det är ett mycket renande tillstånd.

Hela vidden av ett konstverk förstår författaren sällan förrän arbetet är färdigt. Det är som en blommande dröm. Idéer växer, knoppas i tysthet och där kommer tusen ljuskällor dag efter dag alltefter arbetet fortskrider. Ett frö växer i skrivandet som i naturen. Fröet till idén utvecklas både genom arbete och det omedvetna och kampen som sker dem emellan.

Det måste se lätt ut, men det tar en evighet för mig att få det att se lätt ut.

Om man vill bli författare måste man framför allt göra två saker: läsa en massa och skriva en massa.

Att skriva en historia som fungerar, som berör läsaren, är svårt, och de flesta av oss klarar det inte. Även bland dem som har gjort det går det oftast inte. Och det kan inte göras från en position där man har full kontroll, behärskar det utan fel och brister, där man helt enkelt vet vad man ska göra och sedan verkställer det enligt plan. Där finns intuition invävd och så detta att vända och vrida på saker som gränsar till vår förmåga, som kan förorsaka misstag.