Varje bok är bearbetad flera gånger. Jag brukar jämföra min metod med målarnas för flera hundra år sedan, detta att fortsätta lager för lager. Första versionen är rätt rå, långt ifrån perfekt, på intet sätt avslutat; även om den redan nu har sin definitiva struktur, formen är synlig. Efter det skriver jag om den så många gånger – lägger på så många lager – som jag känner är nödvändigt.

Punkten är författarens bäste vän.

Jag vill att mina noveller ska påverka människor, det har ingen betydelse om det är män eller kvinnor eller barn. Jag vill att mina berättelser ska säga något om livet, inte uppskattas för att de är sanna utan för att det ger någon sorts belöning att läsa dem. Det innebär inte att det måste vara lyckliga slut utan snarare att läsaren blir berörd på ett sätt som gör att hon känner sig annorlunda när hon läst färdigt.

Inspirationen – vad det nu är för någonting – uppstår ur ett ständigt ’jag vet inte’.

Efter fångenskapen, efter tortyren, blev poesin en av de bästa terapierna. Om det inte var för poesin är jag inte säker på att jag hade återhämtat mig helt och fullt. Men detta stänk av ny personlig mognad är tack vare poesin. Poesin kräver disciplin, tankearbete. Det är en mycket komplicerad process. Man kan inte tycka synd om sig själv och skriva poesi.

Det är slående hur mycket vi skrattar under det här fruktansvärda kriget. Kanske gör vi det inte lika mycket inför de utländska reportrarna, som ofta förväntar sig att se de ukrainska kvinnornas förtvivlan eller hjältemod. Men sanningen är den att vi, dödströtta på att gråta eller på att inte kunna gråta, ibland skrattar som galningar som om det skulle bevisa att vi ukrainare fortfarande lever.

Man är aldrig nog enkel, nog exakt, nog djup.

Men, skit i intrigen. Det är för brådmogna skolpojkar. Vad som betyder något är den fantasirika sanningen.

För att kunna skriva med ett oförbehållsamt, spänstigt språk måste man kunna tänka utan rädsla och om man tänker utan rädsla så kan man inte vara politiskt ortodox.

Vareviga dag måste man göra sitt absolut bästa – det är lite som att vara idrottare. Man måste göra sitt absolut bästa, sex, sju, åtta timmar om dagen – det är väldigt, väldigt slitsamt.

Man kan inte lära gamla dogmer sitta.

Jag undervisar inte, jag berättar.

Man måste inte vara en intellektuell för att kunna skriva, man behöver bara undra över saker och vilja veta.

När man nöjer sig med att förstå till hälften, nöjer man sig också med att uttrycka sig i halvkvädna visor och då skriver man ytligt.

Jag kan skriva sånger varsomhelst och närsomhelst, även om några av dem förfinas i inspelningsstudion, ibland till och med på scenen.

En ovanligt regnig sommar, sade vi bara
Sommarn har en sådan styrka
Den är ett mirakel
Vore vi lagda åt det religiösa skulle vi inte ha andra gudar

Reportern har ingen tendens, har inget att rättfärdiga och har ingen ståndpunkt. Opartisk skall han vara vittne och avge opartiska vittnesmål, så tillförlitligt som ett vittnesmål kan ge det – och vittnesutsagan är hur som helst viktigare (för klargörandet) än ett genialt tal av åklagaren eller försvarsadvokaten.

Kortheten är det behagligaste skrivsättet.

Hela tiden lägger jag till saker i marginalen och stryker saker och ordnar om orden för rytmens skull.

Det måste se lätt ut, men det tar en evighet för mig att få det att se lätt ut.

Jag vill att alla ska ha samma upplevelse – läsare, författare, karaktärer. Vi är med om det tillsammans. Det händer nu.

Använd en enkel stil och gå rakt på sak.

Jag tänker en hel del på styrka och tempo när jag skriver. Det är som cykling. Man vill inte köra i samma fart hela tiden. Det beror på terrängen. Ibland måste man pressa på riktigt hårt och sedan återhämta sig en stund. Och med berättelser tycker jag att om man går på för hårt, full fart hela tiden, då kan man verkligen trötta ut läsaren.

Varför samlas alltid så många
Paraplyer just i London?

Skillnaden mellan geniet och dumheten är att geniet har sin begränsning.

Vad handlar alltihop om?

Sent upp och fick alldeles för litet gjort, några rader bara. Hur skall detta sluta?

Det stora varma middagslugnet hos människor som med ett gyllene tålamod förstått att försänka sig i tiderna, skåda djupt ned, vitt ut över mänsklighetens väg –: man förnimmer något hos dem likt sommardofterna kring en sakta glidande å.

Jag har skrivit om kvinnor som de är, som kluvna människor, inte som de borde vara.