Litteratur handlar om individer.

Att fråga riktigt är att veta mycket.

Grubblar över ställning i yrket, vad folk tänker om mig, hur det ska gå, hur jag ska orka, om jag ska duga.

Vi har inte råd att vara pessimister. Jag har inte förlorat hoppet om att få återvända till mitt hem på andra sidan Dnipro.

Summan fås genom att man drar ifrån.

Jag försöker förstå varför människor handlar som de gör.

För mig handlar skrivande om att finna rätt rytm.

Glädjen att skriva.
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.

Punkterna ger andrum åt den som läser högt och rådrum åt den som läser tyst, och också den som blott lyssnar kan tack vare tätare avslutningstonfall och längre pauser, som interpunktionen framtvingar, lättare ta till sig innehållet.

Men klichéer tar till sist makten över oss.

En bättre författare är alltid tvetydig.

Att en människa är lyhörd inför sin egen begåvning innebär framför allt att hon har en tro på sig själv.

Det är farligt att inte låta saker åldras, och om någonting verkligen är bra, då ska man stoppa undan det i en månad.

I början behöll jag det mesta, men med tiden har jag väl blivit bättre på att behålla det som är viktigt.

Du som umgås med medelklassen, säj mej, hur har di det där nere, har di piano?

Och hela tiden står radion på.
Inte den där gamla lådan, ni dumhuvuden!
Jag menar en annan, en så kallad ’inre’ radio,
där fyra eller fem stationer blandas
knastrande till brus och störning.

Och ingenting på ett begripligt språk!

Hur ska man få med allt! Hur ska man kunna ta bort någonting!

Kära mars – stig på –
så glad jag blev
jag väntade dig redan –
lägg av din hatt –
du har visst gått till fots –
så andfådd som du är –
Kära mars hur mår du och de andra –
hade naturen det fint när du såg den sist?

tidiga morgnar händer det plötsligt att
livet är vad det kunnat vara

Den som skriver sakprosa försäkrar läsaren om att det han eller hon kommer att läsa är det bästa resultatet av ett experiment, att det är den styrkta sanningen eller åtminstone det närmaste jag kan komma. Kanske vi aldrig får veta den yttersta sanningen, men detta stycke sakprosa är min bästa framstöt mot den.

Alla historier kan bli pinsamma eller storartade. Det gäller alltifrån en tidningsartikel till en roman. Frågan är alltid vem som berättar och hur det berättas. Det avgör vad huvudpersonerna ska tillåtas göra och läsaren ska tillåtas se och förstå – utan att man skriver läsaren på näsan. Det avgör tonfallet i berättelsen.

Nu för tiden försöker jag ha ett utkast som ger mig känslan av vad som ska komma, även om jag sällan lyder det. Vad som händer är att jag måste skriva om början många gånger. Det är först mot slutet av boken som jag är medveten om vad jag ville säga, vilket är varför jag nästan alltid skriver slutet bara en gång, och ibland inte ens ändrar någonting i det.

När man nöjer sig med att förstå till hälften, nöjer man sig också med att uttrycka sig i halvkvädna visor och då skriver man ytligt.

Utan de goda böcker som vi läser skulle vi vara sämre människor, mer konformistiska, mindre rastlösa och uppstudsiga, och den kritiska anda som är framstegets motor skulle inte ens existera. Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet.

En del av spänningen med en bra historia är möjligheten att man blir lurad eller överraskad.

Bland mangroveträden och floderna därute finns mitt folk – inte bland societetsmänniskorna i London.

Om konst inte är ett äventyr, vad är det då och vad är dess berättigande? Varken en fri konstnär eller en fri människa gör det bekvämt för sig. En fri konstnär skapar själv med stor möda sin egen ordning.

I natt genomled Kiev ännu en rysk missil – och drönarattack vid ungefär fyra lokal tid. Själv sov jag genom attacken och hörde ingenting, men jag minns att jag vaknade någon gång under natten därför att min Khersonfödde hund började skälla väldigt högt – innan han kröp upp intill mitt huvud.