Å, dessa fingrar,
hur ofta tvingas de inte
slava för en kall hjärna
och en död kropp!

Jag sitter inte och snyftar över mina egna texter eller blir gripen av dem. Jag hinner inte med sådant. Jag har fullt upp med meningsbyggnaden.

Syret i mitt blod skulle vara obefintligt
om inte fönstren ständigt slogs upp på vid gavel
och släppte in de främmande horisonterna.

Man måste gå dit språket tar en och vörda det. Framför allt handlar det om att lyssna.

Att skriva en historia som fungerar, som berör läsaren, är svårt och de flesta av oss klarar det inte. Även bland dem som har gjort det går det oftast inte. Och det kan inte göras från en position där man har full kontroll, behärskar det utan fel och brister, där man helt enkelt vet vad man ska göra och sedan verkställer det enligt plan. Där finns intuition invävd och så detta att vända och vrida på saker som gränsar till vår förmåga, som kan förorsaka misstag.

Jag sätter ett stort värde på mina läsare. Jag behöver inte så många. Men jag vill gärna ha dem jag har, för de är verkligen bra. Det är för dem jag förklarar mig.

Om man föreställer sig sina erfarenheter som ett sandkorn, då kan man se världen genom det kornet – genom sina egna historier, sitt eget språk, vare sig det är engelska eller swahili.

Långsamheten är poängen – att undersöka varje mening, ta bort sådant som inte är nödvändigt, lägga till detaljer som tidigare inte föll mig in. Att ha en bra historia redan från början är inte något som imponerar på mig. Jag föredrar att hitta på allt vartefter det kommer.

Jag är född i Södern, men som författare tror jag att bakgrund betyder mest hur väl den lär dig att se dig omkring och förstå vad som finns där och hur djupt den föder din fantasi.

Har du bara honung i din kruka, så kommer biet ända från Bagdad.

Ryssland skrämmer oss inte.

Jag vill att en berättelse ska vara fullständigt klar och jag vill inte att den ska vara tråkig. C’est tout.

Det handlar om att inte följa ett mönster. Följ din egen känsla och tanke. Det handlar om att acceptera ens eget liv och inte försöka leva någon annans liv. Jag menar, mitt fingeravtryck liknar igen annans, håll dig till ditt fingeravtryck.

En höstdag satt vi i baksätet på en liten bil. Det var alldeles för många i baksätet. Våra ben rörde vid varandra. Hej, sa han. Min vänstra sida brann. Jag kan känna trycket från hans kropp, alla våra kläder mellan oss. Jag har försökt skriva om det här i trettio år.

Jag samlar ihop allt detta otroliga material för en story. Men när jag slutligen sitter där för att skriva, rullar jag ihop mig i ett nystan av renaste panik. Jag är medveten om att det bara finns en person som nu kan sabba allt det här, bara en person som står mellan detta underbara material och ett mästerstycke. Och det är jag.

Den som aldrig har genomlevt en storm
vet inte vad styrka kostar

Höst trots allt.

Att säga mindre än mer, vilket ibland betyder att man måste ta bort en del av det man har, kan vara väldigt effektivt: dels för att det snabbar på skrivandet lite, dels för att ju mer av förklaring man tar bort desto aktivare måste läsarens intellekt arbeta, hitta samband. Ju mer aktiv läsarens intellekt är desto gladare är läsaren, för det mesta. Det är därför vi gillar roliga historier – därför att skämtet händer i vårt intellekt; vi lyssnare är de som hittar sambandet.

Vad författare av sakprosa hämtar från författare av romaner och noveller (och från andra författare av sakprosa) är berättelsens verktyg. Påhittade och sanna historier är berättade på samma sätt. Där måste finnas konstfärdighet. Men jag är inte alls så medveten om vad jag gör när jag gör det. Jag vet bara att någonting måste göras för att förvandla mina anteckningar till en läsbar text.

Man måste lära sig se, man måste lära sig tänka och man måste lära sig tala och skriva.

Jag skriver flera utkast. Och det roliga för mig är när jag kommer till femte eller sjätte utkastet. Då kan jag leka med möjligheter. Första utkastet är som att bryta sten.

Större delen av tiden måste inspirationen bli inbjuden.

När en författare försöker förklara för mycket är han föråldrad redan när han börjar.

Den stora världen infinner sig i min historia inte därför att jag vill skriva om politik, utan därför att jag vill skriva om människor.

Man ska säga så lite som möjligt.

Glädjen man kände som barn över att kunna forma bokstäver till ord och ord till meningar, med en fint spetsad penna på vitt papper – denna glädje, lika barnslig, får man tillbaka i Paris när man är 60 år gammal och jag ser allt med friska ögon, nästan som en provençalsk fiskare eller fikonodlare, så mitt omdöme har nog hemul. Man skall tänka sig för och smaka sig fram i vällustens labyrinter.

Livet är större än bara film. Just nu är jag soldat. Efter segern tror jag att jag kommer att återgå till att filma.

Och du som går omkring så ivrigt och söker?
Är du inte själv ett sådant objekt för sökande?

Jag kan sjunga som jag.