Jag upplever det som så att konst är något du gör, inte något du tycker eller något du blir viktig genom. Det handlar om att göra det, och att få till det. Det händer eller det händer inte. Det är inte hantverket som får det att hända men utan hantverket händer det inte. Då lyfter det inte, flyger inte.

Jag är lärt mig att det bästa sättet att förbereda sig för oväntade situationer i livet kommer från litteratur, filosofi, historia och andra områden som innefattas i termen humaniora. Termen är väl vald eftersom, när allt kommer omkring, talar jag om dessa stora beslut som innefattas i det mänskliga varat.

Jag tycker det bara blir bättre när jag stryker.

Författaren måste kunna kritisera sitt eget arbete som om han vore läsaren. Varje dag plockar jag upp berättelsen eller vad det nu är jag har skrivit och läser igenom den. Om jag gillar den som läsare vet jag att jag är på rätt väg.

Man kan inte skriva utan passion.

Mina närmaste, som kommit mig ännu närmare,
som om vi kramat oss samman till en knytnäve,
så hårt att vi gör varandra illa.
Varje morgon får denna smärta
mig att återvända till livet.
Varje kväll består min bön
av deras namn.
Jag känner ingen annan gud än armén.

Men vad ska man ha en författare till? Allt handlar om att sätta sig in i andras liv, andra huvuden – författare har alltid gjort det. Om man klantar till det kommer någon att tala om det för dig, värre är det inte. Jag tror att män kan skriva om kvinnor och kvinnor kan skriva om män. Allt handlar om att känna till fakta.

Att säga mindre än mer, vilket ibland betyder att man måste ta bort en del av det man har, kan vara väldigt effektivt: dels för att det snabbar på skrivandet lite, dels för att ju mer av förklaring man tar bort desto aktivare måste läsarens intellekt arbeta, hitta samband. Ju mer aktiv läsarens intellekt är desto gladare är läsaren, för det mesta. Det är därför vi gillar roliga historier – därför att skämtet händer i vårt intellekt; vi lyssnare är de som hittar sambandet.

Jag tycker inte om skönlitteratur som inte är väl förankrat i sinnena – den sortens meningar som ”Hon gick ut, satte sig ner, drack te och såg ut genom fönstret. Bilar for förbi.” Jag vill veta vilket te hon drack, vad för sorts fönster hon såg ut genom, vilka bilar som for förbi, vad som mer fanns på gatan, hur stolen kändes, hur rummet såg ut, hur ljust det var ute. Jag kanske inte är särskilt fantasifull som läsare, men jag anser att det är författarens jobb att göra det jobbet.

Men ståtliga ord kan inte användas överallt. Sätter man stora högtidliga ord på obetydliga småsaker är det som att sätta en stor tragisk mask på en liten pojke.

Jag ser på mig själv som en stilist först och främst, och stilister kan bli fruktansvärt besatta av placeringen av ett komma, ett semikolons tyngd. Den här sortens besatthet, och den tid jag lägger ner på det, irriterar mig oerhört.

If we make it through December
Everything´s gonna be alright I know
It’s the coldest time of winter
And I shiver when I see the fallin’ snow

Tråkighet är allvar utan innehåll.

Slutligen bör man veta, att Komma, Kolon och Semikolon brukas understundom i stället för hvarann, så att deras användande ofta är mera fritt, än regelbundet. Denna frihet får dock ej vara sjelfsvåld, utan beror å den Ton och Mening, hvari en skrift är uppsatt.

Kriget klär av Moskvaeliten dess välskräddade och världsvana fernissa och visar systemet som det är: fult, eländigt, grymt, skoningslöst och erbarmligt. Det klär av ett land som vid dagens råvarupriser hade kunnat skapa välstånd för sina invånare, men som istället präglas av ett utbrett armod. Landets mäktiga armé består till stor del av av unga män som aldrig sett en anständig toalett i hela sitt liv och som blir chockerade av levnadsstandarden i Kyjivs förorter.

Om man inte kan lista ut hur man ska få till den där meningen som man vill ha den, stryk den och skriv en ny.

Sakerna själva rycker med sig orden.

Vi förmår inte allt.

Missa aldrig ett tillfälle att hålla tyst.

Och kall stod skogen i spökvit skrud.
Och tom slank räven bland snåren.
Och ingenstans gick en väg till Gud.
Och ändlös fjärran låg våren.

Det måste se lätt ut, men det tar en evighet för mig att få det att se lätt ut.

För att kunna skriva med ett oförbehållsamt, spänstigt språk måste man kunna tänka utan rädsla och om man tänker utan rädsla så kan man inte vara politiskt ortodox.

Det handlar om att inte följa ett mönster. Följ din egen känsla och tanke. Det handlar om att acceptera ens eget liv och inte försöka leva någon annans liv. Jag menar, mitt fingeravtryck liknar igen annans, håll dig till ditt fingeravtryck.

Jag arbetar väldigt omedvetet. Ibland tror folk att jag inte gör någonting. Jag sitter på en stol och jag bara sitter där. Inte ens jag själv vet om att jag gör någonting. Plötsligt kommer det en mening …

För mig är inspirationen nödvändig, men den är en gäckande fågel. Och man måste själv göra grovjobbet.

Bra böcker handlar alltid om människan och det är inte ämnet som betyder något, utan hur författaren närmar sig det.

Egentligen levde jag blott då jag kvad.

Jag har tyckt nästan lika mycket om att minnas som att leva.

När en författare försöker förklara för mycket är han föråldrad redan när han börjar.