Som man sår får man skörda.

Jag sitter på en kyrkogård och putsar på min själ
jag har frusit hela vintern, men jag lever
du säjer att du gillar mej och bara vill mej väl
och bjuder mej på holländsk genever

Den journalist som inte hittar något intressant på Luntmakargatan, hittar inte något intressant på Broadway heller.

Men förmodligen är det romanförfattarens kall att på glömskans stora vita ark blåsa nytt liv i några halvt utplånade ord – isberg som har lossnat och driver omkring på havsytan.

Mindre är mera.

Ny gul duk på bordet.
Och nya vita ark!
Här ska väl orden komma ändå,
här som är så fin duk
Och så fint papper!

Nej, det är inte piano, det är drömmar.

Men den här gången kommer det historielajvande imperiet, byggt på gas, kött och järn, inte att kunna ’pacificera’ Ukraina med sina vanliga metoder. Inte den här gången, och aldrig mer.

Smak är kreativitetens fiende.

Jag reser gärna. Det är inte frågan om att få möta eller se nya ansikten eller höra nya berättelser, men att se livet på ett annat sätt. Det är ridån som går upp för ännu en akt.

God mat är en hyllning till livet.

Jag älskar prosan, livets verklighet,
Ur informationen ur livets väsen.

Det är början som är svårast, för där ligger på ett sätt allt.

I var och en av oss finns det en liten bit av historien. Av alla dessa bitar skapas den stora historien. Tiden. Jag söker den människa som blivit omskakad … hon som drabbats av livets gåta, av en annan människa.

Så jag hoppas slippa rasa särskilt mycket – förutom över att Kadare aldrig fick Nobelpriset: för det är ett fall där rättvisan inte har skipats som den borde, av tydligt identifierbara personer.

Allt som inte är skrivande är enkelt.

Klichéer är som invasiva arter, tar snabbt överhanden om de inte obarmhärtigt utrotas.

Jag var tillräckligt mycket författare för att förstå att jag inte skulle bli författare genom att skriva om min intressanta barndom.

Det fordras av en författare nästan samma mod som av en soldat; den ene bör lika lite tänka på tidningsmän som den andre på fältsjukhuset.

Vad jag vill säga är inte alls att man måste hitta ord som förbluffar läsaren. Jag kräver alls inte någon särskild tillgjordhet, så att alla stönar och säger: ’Han har visst skrivit det ingen annan kommit på.’ Men man måste ändra de utslitna bilderna eller tillföra dem sina egna ord.

Aldrig saknar tankarna ord; det är orden som saknar tankar. Så snart tanken nått högsta graden av fullkomlighet springer ordet fram, infinner sig och ger tanken dess dräkt.

– Hur vet du allt det där?
– Jag är en bibliotekarie för helvete.

Det är att skriva som är det verkliga nöjet; att bli läst är ett ytligt nöje.

Även i litteraturen är det bara de rika som har råd att spara.

Ordens arrangemang betyder något och det arrangemang man vill ha återfinns i den bild man har i huvudet. Den bilden avgör om det här ska bli en mening med eller utan bisatser, en mening som slutar abrupt eller en mening som dör långsamt, lång eller kort, aktiv eller passiv. Bilden talar om för dig hur du ska arrangera orden och ordens arrangemang talar om för dig, eller mig, vad som händer i bilden.

En vacker dag kommer vi att samlas allihop igen. Alla som överlevt. Våra tårar kan dränka Mariupols gator, tvätta dem rena från aska och blod, och vårt gemensamma hopp om seger kommer att ge oss en chans att komma tillbaka när kriget är slut.

Var uppmärksam på språkets klang.

Jag vill att människor ska ha stor glädje av att läsa mina böcker snarare än att känna inspiration. Det är det jag vill. Jag vill att man ska tycka om att läsa dem och känna att de på något sätt har en koppling till ens eget liv.

Tänk mycket, säg föga, skriv än mindre.