Under arbete
Det här är den loggbok jag förde under arbetet med boken som fått namnet Fascisten. Jag började i september 2019 med att läsa hans Säpoakt på Riksarkivet, sedan tog jag itu med hans arkiv, de 55 första volymerna på mikrofilm. Brev på fem språk. Mycket var svårtytt. Jag antecknade namn, tog kontakter, fick sällan napp. I april 2026 var jag klar.
Läs den här
Brända skepp
Så kommer till sist den efterlängtade utgåvan av Kjell Höglunds samlade sångskatt: 291 sånger skrivna mellan 1965 och 2007, alltifrån ”Denna känsla av undran” till och med ”Jag har inte tid att dö”, samlade av Lasse Ermalm och Janne Hansson. Mitt eget exemplar av den första utgåvan har för länge sedan rämnat.
Läs mer här
Sexualitetens Einstein
En sommardag för några år sedan frågade en av mina bekanta, en rättspsykiatriker, om jag höll på med någon ny bok. Salaligan, svarade jag. Ost, sa han och log. Ost? Sigvard Thurneman, ligaledaren, fick utlösning av ost. Nej, det visste jag inte. Väldigt sällsynt, sa han. Inte ens Hirschfeld hade träffat på det. Hirschfeld? Nu skriver jag en artikel om detta bortglömda geni.
Läs den här
Citatet
Jag håller hårt på mina principer och om de inte passar er har jag andra.
Jag tycker att den svåraste delen av skrivandet är att få ner det från början därför att det man har skrivit är vanligtvis så dåligt att det är rent bedrövligt, att man bara inte vill fortsätta. Det är vad jag tycker är svårt – missmodet som kommer från att ha sett vad man gjort. Är det allt du kan?
Jag brukade skriva med ungefär samma stil, men nu försöker jag mer och mer hitta en röst och stil som passar till stoffet.
Låt bollen göra arbetet.
Böcker och läsning – det är ett av civilisationens största under.
Jag avskyr tricks.
Inkompetensen röjer sig i bruket av för många ord.
Men inget genialiskt konstverk har någonsin byggt på hat eller förakt. Det är därför som en till slut hellre friar än fäller. Han är inte domaren utan försvarare.
Jag blir personerna jag skriver om.
Det enda som i längden betyder något är det som finns under språket.
Litteraturen kommer ur en önskan att vara sann – att inte dölja någonting och inte framställa sig som någon annan. Ändå finns vissa krav som jag kallar formlagar. Man kan inte säga allt.
Om man djupt känt en enda smärta, så förstår man alla andra lidanden.
Jag skriver alltid – även när jag tänker eller pratar, skriver jag. Jag brukar bearbeta en mening i huvudet, ibland i månader, och sedan att skriva den är bara sista steget.
Jag skulle vilja säga att jag stryker mer än jag skriver.
Det finns ingenting sådant som moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller illa skrivna – det är allt.
En sorglig sanning, men så är det.
Kriget är en enda lång, outhärdlig dag, som inte tar slut.
Barbar är i första hand den som tror på barbariet.
Man behöver antagligen en ordbok, en elementär grammatik och ett grepp om verkligheten. Det där sista betyder: det finns inga gratis luncher. Skriva är arbete. Det är också ett lotteri. Man får ingen pensionsplan. Andra människor kan hjälpa en lite grann, men – i grund och botten är man ensam. Ingen har bett dig om detta: du väljer, så gnäll inte.
En del böcker tycks ha blivit skrivna inte för att författaren ville låta oss veta något, utan för att författaren ville låta oss förstå att han visste något.
Skriv rättframt, okonstlat och enkelt; håll er så nära vårdat talspråk som möjligt.
Berättaren hämtar det han berättar ur erfarenheten – sin egen eller andras. Och han gör det i sin tur till en erfarenhet för dem som lyssnar till hans berättelse.
Undvik långdragenhet i formen.
Jag har alltid fascinerats av hur det som kan verka enkelt ofta är det svåraste.
Vi använder oss av våra ögon och öron, men vi måste använda alla sinnen. Doft är kungen av alla sinnen.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Jag behöver ammunition, inte skjuts.
Att bestämma sig för att skriva var som att hoppa ner i en frusen sjö.
Fliten är en stor lära.
En bra författares bästa gåva är en inbyggd, stötsäker skitdetektor.







