Att måla scenen, återge scenen, är lika viktigt som att återge fakta, när det handlar om att bygga en berättelse.

Våra olikheter är vad vi har gemensamt.

Sedan den 24 februari talar vi krigets språk. Allt har blivit svartvitt. Konsten blir en del av landets försvar. Det finns ett behov av att sjunga samma sånger, göra sig hörda med en röst. En symbol för detta är soldatsången om röda skogsolvon från första världskriget som hörs över hela världen i dag. Detta är inte en tid för det individuella perspektivet, utan en tid för gemenskap och kamp.

Att se det som är mitt framför näsan kräver en ständig kamp.

När du har strukturen på plats och har förbättrat saker mening för mening, nu är det hög tid att förtäta. Skanna av adjektiv och adverb som är helt onödiga – som detta helt i den här meningen.

Domaren är ni.

I dag är vittnet litteraturens viktigaste hjälte.

Det spelar ingen roll att det man gjort tidigare fungerade. Det man skrev senast kommer inte att skriva det man ska skriva härnäst. Ruta ett blir inte ruta två, bara ruta ett i kvadrat och upphöjd.

Jag skriver långsamt. Jag har aldrig åstadkommit mer än fem eller sex rader på en dag.

Jag har alltid tyckt att litteraturens ämne är helt ointressant i sig. Det kan vara vad som helst, bara det är precist, och bra skrivet, bara det ger mig en inblick i det som det skrivs om. På det hela taget har jag sett det som en snedvridning att dela upp litteraturen i form och innehåll. Det är ett stickspår. Jag försöker i alla fall undvika att tala i de termerna.

Man tycker om att i ordens själva klang få en föraning om det band som förenar de tankar de ger uttryck åt.

Glädjen man kände som barn över att kunna forma bokstäver till ord och ord till meningar, med en fint spetsad penna på vitt papper – denna glädje, lika barnslig, får man tillbaka i Paris när man är 60 år gammal och jag ser allt med friska ögon, nästan som en provençalsk fiskare eller fikonodlare, så mitt omdöme har nog hemul. Man skall tänka sig för och smaka sig fram i vällustens labyrinter.

När en författare försöker förklara för mycket är han föråldrad redan när han börjar.

Jag är en stupränna för intryck.

Jag är alltid väldigt, väldigt nervös i början av min arbetsdag. Det tar lång tid för mig att komma igång. När jag väl kommer igång lugnar jag ner mig lite, men jag hittar på allt möjligt för att fortsätta skjuta upp det. Jag måste vässa femhundra pennor som jag vässar tills det inte är något kvar av dem.

Man behöver antagligen en ordbok, en elementär grammatik och ett grepp om verkligheten. Det där sista betyder: det finns inga gratis luncher. Skriva är arbete. Det är också ett lotteri. Man får ingen pensionsplan. Andra människor kan hjälpa en lite grann, men – i grund och botten är man ensam. Ingen har bett dig om detta: du väljer, så gnäll inte.

Skriv snyggt om det människor inte vill veta.

Jag sätter ett stort värde på mina läsare. Jag behöver inte så många. Men jag vill gärna ha dem jag har, för de är verkligen bra. Det är för dem jag förklarar mig.

Om man vill ha med en detalj måste man försäkra sig om att den har gjort rätt för sig.

Kära mars – stig på –
så glad jag blev
jag väntade dig redan –
lägg av din hatt –
du har visst gått till fots –
så andfådd som du är –
Kära mars hur mår du och de andra –
hade naturen det fint när du såg den sist?

Flickan kunde göra två saker felfritt: hon kände igen en anständig människa och hon kunde konsten att krydda en borsjtj.

Jag vill att berättelsen ska leva någonstans så att den på sätt och vis fortfarande händer eller händer om och om igen. Jag vill inte att den ska stängas in i boken och ställas undan – jaha, det är vad som hände.

Läsaren är minst lika klyftig som du.

Huvudsaken för tyrannier av alla slag är undertryckandet av frågedriften.

Sätter du dig ner och skriver allt du kommer på så är du en skribent. Men en författare är någon som kan bedöma värdet av det skrivna, utan nåd, och radera det mesta av det.

Jag har just köpt min första pistol i centrala Lviv. Jag har hört att alla är kapabla att döda, och de som säger att de inte är det har helt enkelt inte mött rätt person ännu. En beväpnad främling som går in i mitt land kan mycket väl vara ’den rätta personen’.

Att bygga en bok kring en idé är väldigt viktigt för mig. Jag ägnar mycket tid åt att konstruera en bok, göra dispositioner som visar sig vara fullständigt oanvändbara. Jag kastar bort dem. Vad som bestämmer boken är det skrivna, stoffet som faktiskt finns på sidan.

Sörj inte de döda: de vet vad de gör.

Men vad ska man ha en författare till? Allt handlar om att sätta sig in i andras liv, andra huvuden – författare har alltid gjort det. Om man klantar till det kommer någon att tala om det för dig, värre är det inte. Jag tror att män kan skriva om kvinnor och kvinnor kan skriva om män. Allt handlar om att känna till fakta.