När John F Kennedy sköts till döds i Dallas hade Jimmy Breslin skrivit för Herald Tribune i några månader. Han flög till Dallas, skrev en kolumn om operationen – ”A death in Emergency room one” – flög sedan till Washington, till begravningen, där han stod bland tretusen andra reportrar och betraktade som alla andra Haile Selassie nå upp till höften på Charles de Gaulle, insåg att det skulle de andra skriva. Hur göra skäl för lönen? Någon hade grävt graven. Jimmy Breslin tog sig till kyrkogården, hittade dödgrävaren. Krönikan, ”It’s an honour”, kom att bli tidningshistoria. Clifton Pollard hade varit rätt säker på att han skulle få arbeta på söndagen, suttit arbetsklädd vid frukosten – bacon och ägg, som hans hustru Nettie lagat – när telefonen ringde. ”Jag antar att du förstår vad det handlar om.” När han kom till kyrkogården ursäktade sig hans chef för att han dragit dit honom en söndag. ”Varför säger du så?” sa Clifton Pollard. ”Det är en ära för mig att få vara här.” Att hitta dödgrävaren blev ett begrepp. Jimmy Breslin fortsatte att leta efter honom: Jim Moran som körde den döende John Lennon till sjukhuset; krigshjälten Robert O’Malley som börjar dagen med en screwdriver; papperslösa, palestinska flyktingar, svarta barn som går i en skola med trasiga fönsterrutor, ett tak som läcker, utslitna skolböcker. Jimmy Breslin brukade säga att om det satt en enda reporter bredvid honom var han på fel plats. ¶”It’s an honour” i Jimmy Breslin: Essential writings (The Library of America)
