27 september 1969 kom jag till Indien för första gången. Jag kom med tåg, från Pakistan, hade startat resan från Sverige tre veckor tidigare. Jag hade skoskav och dysenteri, checkade in på Mr Singh’s Guesthouse i New Delhi för 1 rupie natten. Efter någon vecka jag på benen igen, snart befann jag mig i Calcutta där jag kom att stanna in i nästa år. Det var en händelserik tid. Fascinerad följde jag naxaliternas väpnade kamp genom kartorna som målades på husväggar och murar: en eldsflamma för varje utbrott. Jag träffade naxaliter. Sedan slog staten tillbaka med allt vad den hade av våldskapital. Då var jag tillbaks i Sverige. Jhumpa Lahiri berättar i romanen Sankmark (Brombergs) om bröderna Subhash och Udayan i Calcutta som står varandra så nära, ändå så olika. Sabhash blir forskare i USA, Udayan blir naxalit: dödas av polisen med flera skott i ryggen när hans föräldrar och fästmö ser på, alla grannarna ser. Kroppen får de aldrig tillbaka. Det är en mäktig, sorglig roman med en oväntad vändning. Jhumpa Lahiri kan det där så bra, skriver så väl: starka känslor, oerhörd dramatik och plötsliga språng som överlämnas med varm hand till läsaren. Novellerna i Den indiske tolken (En bok för alla) och Främmande jord (Brombergs) är lika bra de. Ibland kan man ana ett leende hos författaren, lite sorgset. Människor har det inte lätt, kämpar vidare, runt hela vår jord. Allt går inte att förklara. Allt kan inte sägas.
