Långa och invecklade reportage brukade Wolcott Gibbs ta till en hotellsvit, lägga ut alla sidor på golvet, klippa sönder dem stycke för stycke och sedan bygga om det från början till slut. Frederick Packard, under tjugofem år chef för faktakollen och som avskydde svävande uttryck, stod en kväll på bussen hem, bläddrade igenom senaste numret och såg att Joe Louis var felstavat på en sida, släppte tidningen och började snyfta högljutt. Katharine White, som sagt till Harold Ross att de inte borde föreslå författarna så många ändringar i novellerna eftersom det gjorde dem mindre personliga, skrev ett fem och en halv sida långt brev till Jean Stafford med förslag på saker hon ansåg skulle rädda hennes novell. Harold Ross, som startade tidningen, ansåg att skribenter gick det tretton på dussinet av men goda redaktörer var svåra att hitta. John McPhee berättar att när han lämnat sitt första längre reportage till William Shawn, som efterträtt Ross, träffades de varje dag under en veckas tid och gick igenom det kommatecken för kommatecken och stannade särskilt till vid semikolonen. Shawn hade tidigt förklarat att han inte köpte texter som lät som The New Yorker. Lillian Ross, som skrev för tidningen i sjuttio år, skrev aldrig om människor hon inte tyckte om. The New Yorker firar hundra år i år. En prenumeration kostar drygt tvåtusen om året. Det är en stunds nyttig och nöjsam läsning varje dag. Senast läste jag ett långt och mycket intressant reportage om risotto.
