För berättelserna, grabben. Charlie Parkers svar på frågan om varför han gillade country. Här är några av mina favoriter: Terry Allen, ”Amarillo Highway”. Uppkäftigare sångare finns inte i hela Texas. Han kan rimma också: ”I don’t wear no stetson / But I’m willin to bet son”. Dave Dudley, ”Six days on the road”. Earl Green och Dave Montgomery skrev hymnen till lastbilschauffören, Dave Dudley fick en hit och femtonåringen köpte sin första countryplatta. Steve Earle, ”Goodbye”. Sorgligare blir det inte. Merle Haggard, ”Kern river”. Vad handlar den om? Vad hände? Också i countryn finns undertexter. George Jones & Melba Montgomery, ”Let’s invite them over”. Jo, det är precis det den handlar om. Robert Earl Keen, ”Gringo honeymoon”. Olle Adolphson om han kommit från Texas. Ingen glädje utan ett stråk av vemod. Lyle Lovett, ”L.A. County”. Den här sången skulle kunna användas på vilken skrivarkurs som helst. Inte ett ord för mycket. Kacey Musgraves, ”Slow burn”. Första raderna är ett under av skrivkonst. Dolly Parton, ”Joline”. Alla har sjungit in den, ingen kommer ifrån den, countryn i ett nötskal. Josh White, ”Delia’s gone”. Den ska ha vandrat från Georgia till Bahamas och tillbaka igen, baserad på en sann historia. De var båda bara fjorton år. Johnny Cash har också spelat in den. Lucinda Williams, ”Essence”. Ingen sjunger om åtrå som Lucinda Williams: ”Baby, sweet baby, you’re my drug / Come on and let me taste your stuff”.
