Sex dagar och sex nätter trycker tretton par ben på pedalerna, höger ben på höger pedal, vänster ben på vänster pedal, tretton ryggar framåtböjda medan huvudena oavbrutet nickar, en gång åt höger, en gång åt vänster, kvar på samma ställe, på samma runda, bland samma upphetsade människor som vrålar: ”Hipp, hipp” när någon av de tretton cyklisterna kommit några meter före de andra. Höger, vänster, höger, vänster, oavbrutet runt, fortare och fortare och man hoppas att de ska pressa det historiska världsrekordet då 4 260,96 kilometer tillryggalades på sex dagar och nätter i Berlin 1914 varefter världskriget bröt ut. Tretton cyklister, var och en i ett par, så medan en trampar oavbrutet runt runt, höger, vänster, höger, vänster, hipp, hipp, ligger den andre utmattad i underjorden och blir masserad. Likformigt vrider sig jorden för att få ljus från solen, vrider sig månen för att ge jorden ljus under natten, vrider sig hjulen för att skapa värden – bara människan vrider sig meningslöst runt runt, utan ändamål, sex dagar och sex nätter i sträck. Egon Erwin Kisch fångar rytmen, tempot, takten under sexdagarsloppet i Sportpalatset på Potsdamer Strasse. Året är 1927. Han kommer att skriva från alla kontinenter innan han dör, efter det andra världskriget, i sin hemstad Prag 1948. Bara på den smala spången mellan ett faktum och ett annat får man dansa, har han skrivit – ”och rörelserna måste vara helt i takt med fakta”. ¶ ”Elliptisk trampkvarn” i Egon Erwin Kisch: Den rasande reportern (Ordfront)
