Drömmen om rättvisa har förvandlat mig från romanförfattare och mamma till krigsbrottsutredare, skriver Viktoria Amelina i sin aldrig avslutade bok Se kvinnorna se kriget (Ersatz). Hon var en framstående prisbelönt författare men nu ville hon skildra kvinnorna i detta fruktansvärda blodiga krig, enastående kvinnor som till exempel Vira Kuryko som ber om ursäkt för det kaos som hennes två katter och gula labrador skapar, ställer fram ett kakfat och pekar på den spricka i väggen som en granat nyss åstadkommit. Vira Kuryko dokumenterar krigsbrott i sin region, just nu arbetar hon på en berättelse om en sjuttiofemårig bonde som heter Mykola och som förlorat alla sina djur i en belägrad by: hästen, en ko och en flock får. Hästen hette Marta, fåren förblev namnlösa. Varför hon skriver om Mykola av alla människor? För att han är en av alla dem som lever i ruinerna av sitt liv. Hon avskyr historier med ett optimistiskt slut. Pengarna hon tjänar på sina artiklar går till ammunition åt sin man vid fronten. Viktoria Amelina hade stannat till för att äta en bit pizza på en restaurang i Kramatorsk när en rysk missil fick träff. Hennes vänner har med varma händer tagit sig an den bok som nästan var färdig. ”Jag är kriget”, skriver hon. ”Vi ukrainare har blivit kriget. Inget annat med oss verkar längre spela någon roll, utom detta.”
