Reportern är vanligtvis inte drabbad av det som händer. Reportern är en gäst, en främling som kommer på besök för att sedan återvända till sitt. Så har det varit och så kommer det att vara. Även krig kan bevakas på avstånd. Anna Politkovskaja reste mer än fyrtio gånger till kriget i Tjetjenien. Hon var den ende som vågade. I det här reportaget ligger hon tryckt på marken tillsammans med hundratals flyktingar, alla ihopkrupna i fosterställning, tätt intill varandra. Över dem hovrar de ryska helikoptrarna, så lågt att de kan se armar och ansikten på kulspruteskyttarna. Värst är benen ”som vårdslöst hänger ut genom de öppna luckorna”; fötterna ”stora och hemska”. Mannen bredvid manar henne att ligga stilla, inte lyfta på huvudet. Han är klädd i svart kostym, vit skjorta och svart slips, håller en pärm i famnen. Pärmen har han för att inte väcka uppmärksamhet: som om han är på väg till jobbet. Människor omkring börjar skratta tyst: En pärm! Skulle en pärm skydda honom från kriget? Helikoptrarna ligger kvar. Han heter Vacha. Plötsligt lämnar Anna Politkovskaja scenen: ”Vacha med den mirakulösa pärmen dödades ett dygn senare. Han sprängdes av en mina en och en halv kilometer från den plats där vi nu låg.” Hon återvänder. Vacha har ett dygn kvar. Han berättar om sin familj, sina sex barn, sin hustru och mor och två systrar som han är på väg till. Läsaren vet, han vet inte. Det är oerhört drabbande. ¶ ”Så bra det är att vara döv” i Anna Politkovskaja: Tjetjenien – sanningen om kriget (Ordfront)
