Kary Mullis, Nobelpristagare i kemi, hävdade att det finns ett speciellt utrymme i hjärnan som tvingar en att, till sist, lyssna på country. Några tips för senkomna lyssnare: Lynn Anderson, ”Rose garden”. Joe South skrev sången om de högt ställda förväntningarnas problematik; hon fick en världshit, han försvann. Jimmie Davis, ”Sewing machine blues”. Outtömliga äro metaforerna. Mary Gauthier, “I drink”. ”Fish swim / Birds fly / Daddies yell / Mamas cry / Old men / sit and think / I drink”. Bättre har det knappast sagts. Waylon Jennings, “Dreamin’ my dreams with you”. Han kunde ta vilken sång som helst och förvandla den till guld; när han sjöng en sång som den här får han en att hålla andan en stund. Allison Krauss, ”Ghost in this house”. Inspirationen kom från Steinbecks Vredens druvor, men vem som helst kan befinna sig här. Nils Landgren har gjort en fin version. Roger Miller, ”The last word in lonesome is me”. Ingen är ändå ensammare än Roger Miller – och få uttrycker det snyggare. Tom Russel, “Gallo del Cielo”. När han skrev den här körde han taxi i New York. Som huggen i ett stenblock. Sammi Smith, ”The toast of ’45”. Som en novell av Andre Dubus. Och som hon sjunger. Ernest Tubb, ”Walkin’ the floor over you”. Han pluggade in en elgitarr och hördes snart i varenda jukebox över hela USA. Townes van Zandt, ”Pancho and Lefty”. Han ska själv ha sagt att han var osäker på vad som egentligen hände. Han bara skrev den. Hank Williams, Your cheatin’ heart”. Countryns signaturmelodi.
