Martha Gellhorn var en mästare på one-liners: ”Vi skulle ta en titt på fronten före lunch.” ”Tillbringade man hela livet med att bekymra sig om minor, vore det bra outhärdligt.” ”För ögonblicket var det ett blygsamt krig, men även blygsamma krig kräver människoliv.” De är hämtade från hennes reportage ”De karpatiska lansiärerna” som publicerades i juli 1944 och handlar om ett polskt pansarregemente som bildats i Syrien, slagits vid Tobruk och El Alamein och nu befinner sig vid den italienska östkusten, på väg hem, med retirerande tyskar några kilometer bort. Reportern har varit med ett tag: majoren körde som vanligt som en galning; de var enastående på att slåss; polackerna talar ständigt och jämt om Ryssland. Hon kan skilja mellan ganska kraftig artillerield, luftvärnseld, lätt granateld, tyska pansarvärnspjäser och briserande minor. Hon går längs en väg som kan vara minerad, tätt intill Andrew, en fänrik, ”av det skälet att det inte vore rättvist om bara en av oss sprängdes i luften”. I nästan fem år har de slagits, men reportaget handlar om det som ligger framför dem. Martha Gellhorn ser oron i allas ansikten, allas blickar, hör vad de säger till varandra, till henne. I deras hemland står Ryssland, en allierad. De fruktar att de kommer att offras i freden. Hon försöker argumentera, ger upp; hon har inte varit i närheten av deras prövningar. Hon vågar skriva om det som ännu inte hänt. Och ingenstans ett pratminus. ¶ ”De karpatiska lansiärerna” i Martha Gellhorn: Den tredje vintern (Ordfront).
