Vardagen är svårast. Ingen diktator faller, ingen löpare spränger målsnöret, ingen mördare grips, inte ens ett rop på hjälp. Bara de gamla vanliga husen, människorna som skyndar förbi, i ett fönster en gardin, en blomma. Men van Gogh fick syn på ett par slitna kängor. Vilhelm Hammershøi målade samma rygg i samma rum med samma vita dörr om och om igen. Axel Nilsson for till Italien och upptäckte sin rakborste och skönheten i en vattenkaraff. Värmen tvingar Henri Calet ut ur sin vindskupa, han tar tunnelbanan österut, stiger av vid rådhuset i Lilas. När man väl kommer ut, berättar han, tror man sig vara långt från Paris. Husen är låga, gatorna dåligt stensatta. Han ser att man planterat ett träd för friheten – det är åtta år sedan ockupationen upphörde – och vi passerar sedan två kaféer som konkurrerar lojalt med varandra, små hus med trädgårdstäppor, två stora vattenreservoarer och så förändras allt: ett oändligt landskap. ”Det var dit jag gärna ville föra er.” Där nere ligger Paris, ett pyttelitet Paris i en dimmig dal. Reportern tar oss vid handen, pekar: fabrikerna, skorstenarna, en medeltida fästning, flygplanen som landar och startar … Vi fortsätter längs en bergig stig, upptäcker att den grönaktiga jorden är grå när man skrapar på den. Till sist slår vi oss ner på terrassen till Café du Fort där borden just blivit ommålade i en skarp röd färg, beställer vin, sött, och gnolar till ”La mer” från grammofonen. ¶ Henri Calet: ”Förortsturism” i Pequod april 1996
