Vad är det som gör att ett sjuttio år gammalt reportage inte bara stannar kvar hos läsaren, utan kan läsas igen och igen med samma stilla glädje? Händelsen är alldaglig: möten på en spårvagn. Ingenting nytt avslöjas, ingen kändis så långt ögat når, inte ens ett problem. Berättelsens konstruktion är enklast tänkbara: det börjar med att reportern stiger på spårvagnen och slutar med att han stiger av och däremellan iakttar han vad som sker. Han gör inget väsen av sig. Han heter Jan Olof Olsson, han skrev under signaturen Jolo i Dagens Nyheter och den här julidagen ser han två flickor, som han skriver, stiga ombord vid Kornhamnstorg, samtidigt med en äldre herre ”med en kostym som avsågs att vara mörk, för han bar vit fluga till den, men egentligen var blå”. Han var på väg till en begravning. Han darrade lite, ”handen darrade, hakan likaså”. De unga kvinnorna hjälpte varandra med läppstift och örhänge medan de talade om han som inte ringt. Vid Riddarhusets hållplats steg en annan äldre herre på och han sken upp när han såg den förste. ”– Nämen, tjänare, Robert, det var inte i går. Ska du också ut? Det var väl roligt.” En av kvinnorna steg av vid Tegelbacken. Herrarna talade om äldre tider. Vid Odenplan steg, som de förmodat, Olle på. ”– Olle!” En berättelse om livet och döden, om oss, överlämnad utan att reportern försöker förklara något. Han vet inte mer än vi. Men det är han som hittar de rätta orden.¶ ”Linje 3 till evigheten” i Jan Olof Olsson: Mina städer (Bonniers)
