John McNulty visste vad han skrev om när han skrev om det New York han älskade, de människor han mötte med sådan värme och kännarblick. Ingenting undgick honom: öga och öra. Snabbt placerar han aktörerna i det här reportaget, på den här krogen en söndagseftermiddag: bossen bakom bardisken, de två luffarna som liksom rullar in och så stamgästerna som stillsamt vårdar sina baksmällor, likt öar. Missmod och tystnad härskar. Den här platsen känner han, människorna också – han är en av dem. Han vet varför bossen knappt säger något: han har avgett nykterhetslöfte, ännu en gång, och när han inte dricker blir han butter, ”eftersom han är en människa som inte mår bra när han inte dricker”. Luffarna kommer utifrån, men McNulty kan skilja en luffare från en annan: de här två är ”krafsluffare”, sådana som sjunkit så lågt att de inte längre bryr sig om att hålla lössen borta. Han lägger märke till den enes stråhatt. Den ska spela en spela en avgörande roll i reportaget. Hur ska inte avslöjas här, bara noteras att reportern dröjer vid den. Den andre bär en cigarrlåda under armen, ”Gud vet varför, och ingen frågade”. Det räcker så. ”Hur mycket kostar ett glas vin?” frågar en av luffarna när de nått disken. Det är reportagets första av sammanlagt elva korta repliker. Halva berättelsen återstår. John McNulty, skrev kollegan och vännen James Thurber, skrev saker som pulserade av evigt liv i varje mening. ¶ ”Two bums here would spend freely except for poverty” i The world of John McNulty (Doubleday)
