Country är bra på skilsmässor, sämre på bröllop. Johnny Cash, ”Big river”. Första raden är ett under av stringens, sedan börjar resan söderut längs Mississippi. Bob Dylan undrar om sången inte är den bästa han skrev, understryker betydelsen av Luther Perkins gitarr. Ray Charles, ”You don’t know me”. Han rev barriärer med sina tolkningar. Texten skrevs av Cindy Walker, Willie Nelson har gjort ett helt album med hennes underbara sånger. Rodney Crowell, ”Till I gain control again”. För oss alla som tappat fotfästet någon gång. John Fullbright, ”Forgotten flowers”. En kille som rör sig ledigt och lätt inom alla genrer, dessutom kan skriva rader som de här: ”Just remember my rhyme / It’s all I borrowed from time.” Emmylou Harris, “Broken man’s lament”. Om saknaden som följer på smärtan, utan att skylla på någon. Hon skrev den inte, det låter bara så. Millie Jackson, ”If you’re not in love by Monday”. Ett sista försök. Tift Merritt, “Another country”. Säg inte att countryn är enkelspårig. Billy Joe Shaver, ”Old five and dimers like me”. Han vet sin plats på jorden och det är bra så. Ted Daffan’s Texans, ”Born to lose”. Vem har inte sjungit in den, men så här låter originalet. Traste Lindéns kvintett, ”Ensam igen”. När country sjungs på svenska är det med pipan, hunden och roddbåten i regnet. Inte nappar det heller. Tammy Wynette, ”Stand by your man”. Ett debattinlägg som tog skruv. Själv gifte hon sig fyra gånger, skilde sig tre. Det är inte lätt.
