Jag jobbade på lagret på Domus i Södertälje, han jobbade på sportavdelningen, jag brukade hoppa in där ibland och vi gillade att diskutera politik. Vi kom från olika världar: Han föredrog kortspel och grogg en lördagskväll, sedan en vända till Folkparken, klädde sig i vit skjorta och gabardinbyxor, på lördagarna gärna slips. Jag var aktivist långt ut på vänsterkanten, bokslukare, Dylanfantast. En kväll bjöd han hem mig och en arbetskompis till sin lägenhet i Rosenlund, på ärtsoppa, öl och punsch. Han lade på en skiva han nyss köpt: en LP med Alf Robertson. Jag hade aldrig hört Alf Robertson. Ingen av mina vänner lyssnade på Alf Robertson. Jag minns att jag tyckte det lät rätt trist. Många år senare, en midsommarafton i Mariestad, började grannen till värdparet, som ansåg att ”Promised land” med Johnnie Allen är världens bästa låt och har Shane MacGowan som husgud, tala om Alf Robertson. Han talade med största respekt, också om någon som hade kunnat göra så mycket mer av sin stora begåvning. Han hade till och med träffat Alf Robertson. Och nu har Anastasia Grivogiannis samlat en hoper skickliga Göteborgsmusiker för att hylla nyss nämnde: Göteborg sjunger Alf (E.R.I.). Det är spretigt, kärleksfullt, känslostarkt och många goda saker. Trovärdigt är ett ord som lätt infinner sig. Och som han kunde berätta. ”Det finns ess och det finns kungar / Det finns hundar, det finns ungar / Men jag har aldrig kunnat spela mina kort.”
