Hundraåttio år efter den franska revolutionen bygger Paris studenter barrikader. Man river upp gatsten, fäller träd, släpar dit bråte, även bilar. Polisen går till anfall med tårgas, barrikader sätts i brand, studenter grips och förs bort, polisen retirerar. Stephen Spender, poet och essäist, i sin ungdom medlem i det brittiska kommunistpartiet, strövar omkring på det av studenterna befriade Sorbonne, ser bokborden med verk av Trotskij, Mao och Che Guevara, i varje lektionssal en kommitté, i föreläsningssalarna maratondebatter: Hur organiserad ska revolutionen vara? Byggs den metodiskt underifrån eller sker den spontant? Man stormar mot konsumtionssamhället och förmyndarsamhället, byråkratin, partihierarkierna. Revolutionen är permanent, lever medan den genomförs. Spender saknar självkritiken. Alla kallar varandra ”kamrat”. Så lämnar han Quartier Latin, går några hundra meter och möter välklädda människor på trottoarerna, överfyllda caféer, restauranger som serverar som vanligt, öppna butiker. Turisterna är inte lika många som vanligt, men fransmännen turistar i sin huvudstad, sträcker ut sina promenader, går även upp till Sorbonne för att titta. Det är vår i luften. Journalistik, skriver Stephen Spender, förfalskar genom att koncentrera sig på scenen och subjektet, när det viktiga kanske alls inte är scenen och subjektet. Viktigast kan vara vad som inte händer. ¶ Stephen Spender: ”Paris in the spring” i The New York Review abroad (New York Review of Books)
