”En liten detalj kan ha kraft nog att bli den största metaforen.”(Hanna Krall) Glen Campbell, ”Wichita Lineman”. Jimmy Webb var inte klar när sången spelades in. Den saknade en vers; ingen refräng. Det behövdes inte. Det lär finnas 120 covers. En Nobelpristagare i litteratur tycker att det är den bästa sång som överhuvudtaget skrivits. Guy Clark, ”My picture of you”. En bild kan säga mer än tusen ord. Steve Earle, ”Goodbye Michelangelo”. Och ingenstans säger han vem sången handlar om, denne låtskrivare som fortfarande skriver sånger som man kan lyssna på om och om igen. Stoney Edwards, ”She’s my rock”. En man som visste vad han sjöng om, vare sig han skrivit sången eller ej. Lefty Frizell, ”Long black veil”. True crime. Eilen Jewell, ”Needle and thread”. Blunda och man ser hela landskapet framför för sig. George Jones, ”You combed her hair”. Bättre kan saknaden knappast gestaltas. Loretta Lynn, ”Coal miner’s daughter”. Somrarna utan skor, om vintrarna ett par nya skor, hämtade ur en postorderkatalog. Bättre kan fattigdomen och omtanken knappast beskrivas. Gram Parson, ”Brass buttons”. ”Brass buttons, green silks and silver shoes / Warm evenings, pale evening, bottle of blues”. Han visste hur man tecknar en bild utan att strössla med detaljerna. Och som han sjöng. Dolly Parton, “Silver dagger”. Den kniven lyser upp hela rummet, är allt som behöver sägas. Gillian Welsh, ”Dear someone”. En båt, en stjärna, en vind. Homeros.
