Behövs en ny sökning?

Min lustläsning är varken deckare eller Hitlerbiografier, i stället musiklexikon inom områden där jag har det mesta kvar att upptäcka. Mina tjugo år gamla All Music Guide till countryn och till jazzen är nötta och fläckade, Ted Gioias The jazz standards (Oxford U.P.) måste jag slita mig ifrån – se min artikel ”Låtar som håller” – och nu har jag fallit pladask för A biographical guide to the great jazz and pop singers (Pantheon) av den oförliknelige Will Friedwald. Han har inte ...

Herr Damm: ”Vet ni vad en av dem gjorde en gång? Han köpte en kalv av min far och tog den till stan och sålde den till min fars kusin, med profit.” Författaren: ”Ja, men det är ju helt enkelt profitsystemet. Ni tror väl på profitsystemet, eller hur? Ni är ju ingen kommunist!” Herr Damm: ”Naturligtvis, men tänk bara – till min fars egen kusin! Om min far hade vetat att hans kusin ville ha kalven hade han kunnat sälja den själv till honom, utan juden.” ...

Hon kom från en familj hennes lärare kallade ”intellektuella”. Det fanns alltför många sådana i klassen. Intellektuella? Hon frågade sin pappa som förklarade att det helt enkelt var sådana som gått på universitetet. Hon skulle inte oroa sig. Till sist skulle de alla vara arbetare. De levde ju i en arbetarstat. Det är Lea Ypi som berättar om sin uppväxt i kommunismens Albanien i Free. Coming of age at the end of history (Penguin). Ändå var det något med deras bakgrund, deras ...

Ann Wroe har skrivit dödsrunor för The Economist i tjugo år. De liknar inga andra. Kronologi, börd och även framgångar säger förvånansvärt lite om en man eller kvinna, menar hon. En brevöppnare i mässing, en lappad cardigan eller ett favoritord kan säga så mycket mer. Ingenting säger mer om sexdagarskriget än skorna egyptierna lämnat efter sig i öknen då de flydde panikslagna. När Ann Wroe skriver om Miriam Makeba börjar hon med hennes tystnad; meteorologen Tim Samaras brandgula sonder fortsatte att registrera tornadon som nyss tagit ...

En kritiker tyckte att Robert Plant och Alison Krauss inte tar några risker på nya albumet Raise the roof (Warner). När tog en svensk kritiker en risk sedan Bengt Jahnsson? Vad skulle de ha gjort? Ylat? I mina öron är det en märkvärdig skiva som växer allt efterhand, till och med strået vassare än deras första, Raising sand (Rounder). Det är samma mjukt rullande trummor, spröda stränginstrument, rösterna som försiktigt länkar in i varandra. Det är så återhållet, lyhört och samspelt att man vid först kan ...

Man kan läsa Jolo, Jan Olof Olsson, för att njuta av stilen, av hans ton: en känslig, vidöppen reporter som behärskar sina uttrycksmedel. Så lätt det ser ut! Man kan också läsa honom för att få veta det man inte visste om Stockholm, S:t Petersburg eller Ängelholm, Fritiof Nilsson Piraten, Wilhelm II eller John Joseph Broderick. Man kan läsa honom för att studera en yrkesman. Han är en mästare på inledningar: ”Det är ett hus utan chans.” Eller: ”Greta Garbo satt på torsdagskvällen vid ett av ...

Man kan inte låta bli att undra varför Makten blivit en så himla bra TV-serie. Lekfullheten naturligtvis: att våga bryta förtrollningen. Plötsligt befinner sig aktörerna i detta sjuttiotalsdrama mitt i dagens Oslo; en scen måste tas om; en flodhäst har siktats. Avsnittet på Utøya och Jens Stoltenberg hemma i köket hos mamma och pappa slungar oss tillbaka in i vår tid på ett annat sätt. Dramat i sig, en tragedi om en sluten värld med alla dess konflikter och intriger kring den yttersta makten, dess uppgångar ...