Om Nalin Pekgul som tycker sig ha talat för döva öron
När Nalin Pekgul kom till Sverige var hon tretton år. Hon skulle stanna i några månader. Hon skulle bli läkare. Hon skulle inte lära sig svenska. Ingenting av detta hände. Det här hände: Riksdagsledamot. Invald i socialdemokratiska partistyrelsen. Ordförande för partiets kvinnoförbund. Det är nu historia. Nu arbetar hon heltid som sjuksköterska. Nu läser hon, lyssnar på musik, tänker. (På hennes nattduksbord: Virginia Woolf. Doris Lessing. Herta Müller. På hennes skrivbord, bland tekopparna, vid datorn: Hannah Arendt. Ian Buruma. Kenan Malik.) Hon har skrivit en bok tillsammans med sin man Cheko Pekgul. Den ville inget förlag ge ut. (En förläggare på vänsterkanten tyckte att hon skulle hålla sig till sin ”gripande” personliga historia, inte diskutera politik.) Då gav de ut boken själva. Första upplagan har sålt slut. På Stockholms alla bibliotek ringlar en kö till boken. Den heter: Jag är ju svensk.
Det har gått trettiofem år sedan hon kom till Sverige.
Hon kom till Tensta och hon bor kvar i Tensta.
Nu har Nalin Pekgul fått höra: Hon är en avfälling, en förrädare, en marginaliserad föredetting. Hon sprider islamofobiskt tankegods. Muslimska Rättighetskommittén – som nyss satt i samtal med kulturministern – har demonstrerat mot henne; på plakaten stod: ”Nalin Åkesson”, ”Nalin, svikare”.
Vad har hänt?