Om livet runt Sergels torg och något om dess tillkomst
Det som också skiljer honom från de andra på trappan ner mot torget är att han då och då nickar till, sover en halv minut, kanske en minut, med hakan vilande mot bröstet, och inte vaknar förrän han förlorar balansen och faller framåt, eller åt sidan. Då rycker han till och rätar upp sig, klipper en stund med ögonen, låter blicken svepa över torget. Han tar en klunk kaffe ur pappersmuggen, torkar sig sedan om munnen med utsidan av handen.
I den gula axelremsväskan har han lite ombyte, en tandborste.
Hundralapparna är nerkörda i höger strumpa, dolda av det sladdriga svarta byxbenet. På fötterna: smutsvita träningsskor.
Till sist reser han sig upp, släntrar nerför trapporna och över torget i riktning mot ingången till T-centralen. Men han går inte in där utan stannar till vid en av de grupper av människor som står där under tak, i det dystra utrymmet intill dörrarna in mot T-centralen. Han stannar till och ställer en fråga, men får en huvudskakning till svar. Han fortsätter till nästa grupp.
Samma sak där.
Och samma sak igen. Och igen. Och igen. Men till sist:
– Kom, kom!