Nittiosex volymer väntade mig på Riksarkivet i september 2019, de femtiofem första på mikrofilm: Per Engdahl och nysvenska rörelsens arkiv. Protokoll och handlingar 1940-1985. Men jag började med hans Säpoakt, registerkortet stämplat med ett hakkors. Första noteringen i juni 1933. I januari 1940 skrivs den första promemorian, i mars 1941 börjar man avlyssna hans hemtelefon. Samtalet handlar om situationen i Lund, Engdahl åtar sig ”att focka vem som helst bara det blir fräs på det”. Volym 1 börjar 1965, gör ett hopp till 1973, avslutas med Andra Europakongressen i maj 1951. Nästa volym börjar 1961. Jag fotografer dokument, skriver ner alla namn, antecknar annat. Första kollegieblocket snart fyllt. För att få lite omväxling börjar jag läsa hans böcker på Kungliga biblioteket. Jag tar mig till Jönköping, där han föds, både i litteraturen och med tåg. Jag letar reda på folk, skriver brev, ber om en träff. Få napp. Jag hittar tre volymer till, funna på en soptipp. I mars 2026 lämnar jag manus.
LÄS ETT KAPITEL UR BOKEN
LÄS ETT ANNAT KAPITEL UR BOKEN
UR RECENSIONERNA:
”När Sundelin berättar om Sverige under mellankrigstiden gör han det med samma nyfikna blick som en geolog granskar en sällsynt sten. På så sätt lyckas han, genom att undersöka både de politiska, religiösa och kulturella stämningarna, hjälpa läsarna att begripa inte bara vem Engdahl var, utan hur han blev den han blev.” (Johan Kellman Larsson, Dagens Nyheter 19/8-26)
”Det är inte okänd mark, men Sundelin har dammsugit Engdahls efterlämnade arkiv, hans litterära försök, Säkerhetspolisens handlingar, akademiska arbeten för en uppslagsrik och stilsäker berättelse. Den är detaljerad ner på personnivå, men speglar också fascismens inre liv och ideologiska strider.” (Kaj Schueler, Svenska Dagbladet 19/8-26)
”… i huvudsak är ’Fascisten’ en välresearchad med litterära kvalitéer. Flera gånger kommer jag att tänka på porträttet av den gormande demagogen med ridpiska i Thomas Manns ’Mario och trollkarlen’. Engdahl framstår ofta som en motsats till denne urfascist: vankelmodig, intellektuell, lite vek. Men i nästa stund står han där och vrålar så att saliven skvätter. Han tycks mig som ett konglomerat av ofullgångna varelser.” (Rasmus Landström, Aftonbladet 19/8-26)
”Bland det mest fängslande i boken är ett antal längre utvikningar, ibland flera sidor, försatta inom parentes. Som den om hur den nyss utnämnda grevinnan, skulle bli känd som människorättskämpen Birgitta Wolf under efterkrigstiden. Eller den två sidor långa parentesen om hur den forne nazistledaren Sven Olov Lindholm i slutet av sitt liv drev åt vänster, engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam – och på sitt lokala torg köpte den maoistiska tidningen ’Gnistan’ av en ung Anders Sundelin.” (Rasmus Fleischer, Göteborgs-Posten 19/8-26)
”Det är obegripligt att Sundelin nästan helt utelämnar fascistideologens betydelse för dagens nationalistiska rörelse i Sverige.” (David Baas, Expressen 19/8-26)
”Till bokens styrkor hör just närkampen med det fascistiska idégodset, som gör det begripligt varför miljoner människor ställde sig i spöknippets och hakkorsets tjänst på kontinenten.” (Petter Larsson, Sydsvenskan 24/8-26)
