Behövs en ny sökning?

När John Jeremiah Sullivan skriver om Rhiannon Giddens i New Yorker börjar han med Frank Johnson, född tvåhundra år före henne, en svart man som spelade fiol och mycket annat, oerhört inflytelserik, närmast bortglömd. Giddens spelar inte bara sånger ur hans repertoar, i henne finns det som var hans grej: en blandad, gränslös kompott – eller som Sullivan beskriver hennes senaste album: ”Stilar blåser genom skivan som vindar genom ett skjul.” På den första hon gjorde i eget namn, Tomorrow is a turn, visade ...

Lyssnar som så ofta på Lars Gullin. ”Ma” glider in och jag inser att idag fyller mamma 110 år. Min bror, Arne Sundelin, skrev en bok om henne. Den heter Det som sker (Natur & Kultur) och börjar: ”För tio år sedan tog min mamma sitt liv.” Det är den bästa bok han skrev. Så känsligt och insiktsfullt. Inte ett ord för mycket. (Den är slutsåld sedan länge, svår att få tag på. Jag har några stycken kvar.

Parallellen med Nazityskland haltar, avsnittet om Indien blir ganska ytligt, kanske underskattar hon klassaspekten, ändå får Isabel Wilkersons Caste. The lies that divide us (Allen Lane) mig att se det som hände kring Trumps valförlust med andra ögon. Kast är mer än rang, skriver hon, det är ett sinnestillstånd som håller alla fångna. Ras är ytan, kast skelettet. Kast är orörligt, klass rörligt. När någon på ett cocktailparty ber Barack Obama, ny senator, om en drink är det inte ett utslag av rasism utan ...

Austin Wiggin var övertygad om att hans tre döttrar en dag skulle bilda ett framgångsrikt band. När de var stora nog tog han dem ur skolan, bestämde sättningen och såg till att de övade varje dag, under hans ledning. De fick inte ha vänner, inga pojkvänner. De fick inte lyssna på musik. Han hade döpt dem till The Shaggs. När de var mogna för debut, enligt fadern, tog han dem till en inspelningsstudio. Efteråt visste studiokillarna inte hur de skulle kunna sluta skratta. Det ...

Vad är det med danskar och teveserier? Gång efter annan slår de en med häpnad över sin på samma gång säkra som lätta hand över hantverket, sina vattentäta manus, briljanta skådespelare. Ta bara Brottet, skapad av Søren Sveistrup, som mäter sig med det alla bästa inom genren, där man aldrig visste vad som väntade runt hörnet, med den ständigt fulladdade Sofie Gråbøl i huvudrollen. (Hon har berättat att inte heller skådespelarna visste vad som skulle hända; manuskripten levererades avsnitt för avsnitt.) Och nu har ...