Behövs en ny sökning?

Peter Taylors noveller behandlar ras och klass men också generationer och den avgrund som skiljer båda sidor åt. Ingen kan ta språnget över. Ve den som tror något annat. Alla inblandade – vita och svarta, herrar och betjänter, fäder och söner – är fjättrade vid sitt öde. Sorg och fientlighet och en outsägbar ensamhet härskar på ömse sidor. ”För Harriet var det som om hennes barn inte längre existerade: det var som om de hade dött i barndomen”, som det heter mot slutet i ”En lång ...

1969 reste jag landvägen från Stockholm till New Delhi, genom Europa, Turkiet, Iran, Afghanistan och Pakistan utan andra problem än dem jag själv skapade. Jag reste samma väg tillbaka. Den resan hade inte varit lika lätt i dag. Världen har inte blivit bättre, vad Hans Rosling än säger. Döden, säger Ivo i filmen Mandarinodlaren (regi: Zaza Urushadze), ni unga talar nu för tiden bara om döden. Skål för döden! Filmen är ett drama där manligheten sätts på hårda prov, och starkt ifrågasätts, alltmedan kriget ...

Jag har tillbringat några veckor med Tage Erlanders Dagböcker (Gidlunds). Författaren är ständigt orolig och missbelåten, mest med sina egna insatser, också självömkande, ofta osäker och trött och less: ”Jag passar inte för det här jobbet. Hur fan kan man bli så arg och uppträda så obalanserat som jag gjorde i dag.” (2/3-51) Också rolig: ”En bit mat på Centralen stördes av en värmländsk textilförsäljare, som var mer berusad än värmländsk.” (25/3-52). En grubblare: ”... hur fyller vi vårt eget ansvar, hur lever vi upp till ...

Ann Wroe har skrivit dödsrunor för The Economist i tjugo år. De liknar inga andra. Kronologi, börd och även framgångar säger förvånansvärt lite om en man eller kvinna, menar hon. En brevöppnare i mässing, en lappad cardigan eller ett favoritord kan säga så mycket mer. Ingenting säger mer om sexdagarskriget än skorna egyptierna lämnat efter sig i öknen då de flydde panikslagna. När Ann Wroe skriver om Miriam Makeba börjar hon med hennes tystnad; meteorologen Tim Samaras brandgula sonder fortsatte att registrera tornadon som ...

Andra kan sätta in den i sitt historiska sammanhang, analysera ackord och harmonier, själv hör jag John Coltranes Olé Coltrane (Atlantic) och A love supreme (Impulse!), det vill säga jazz som sträcker sig bortom det rent musikaliska, sammanhållande sviter i stället för låtar, så högt ställda anspråk att de tangerar gränsen för det förmätna (utan att överskrida den). Kamasi Washington, saxofonist och kompositör från Los Angeles, skivdebuterade 2015 med The Epic (Brainfeeder) som breder ut sig på tre skivor i nästan lika många timmar, leder ett ...

Efter varje säsong listar och poängsätter vi här hemma biofilmerna vi sett: det bli en lista och listor är alltid kul. Våren 2023 var vi inte överens om någonting, utom ettan, som fick högsta betyg av oss båda: Tori och Lokita av de oefterhärmliga belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Ofta, när vi kommit ut från ännu en film, brukar vi fråga oss: Vad hade Dardennes gjort här? Ja, inte hade de fläskat på med flöjter och de hade definitivt börjat senare i historien och den ...