Behövs en ny sökning?

Joseph Mitchell berättar om människor som säljer saker de helst inte vill sälja, skänker pengar de aldrig haft. En av dem har vigt sitt liv åt kampen mot svordomar. En annan håller ordning på sin biograf. En restaurangägare vill se vad som finns uppe på vinden, tar reportern med sig. Jane Barnall, Lady Olga, har ett skägg som mäter 34 centimeter och undviker att tala om sin barndom. Jag har aldrig intervjuat en ointressant person, sa Mitchell. Under en tid studerar han råttorna i

Skribenten James Thurber och redaktör Harold Ross på tidskriften The New Yorker lär ha haft fruktansvärda gräl om kommatecken. Ross petade in dem, Thurber tog bort dem, Ross petade in dem igen. Thurber resignerade, det var trots allt Ross som var chefen, skrev på lönecheckarna, och han kunde själv, stundtals, se fördelen med ett instoppat komma. Som i denna mening: ”Efter middagen, gick männen in i salongen.” Varför? undrade en läsare i ett brev. ”Detta speciella komma”, förklarade Thurber, ”var Ross sätt ...

På mitt första riktiga sommarjobb, utomhussysslorna kring ett sjukhus, hade vi en bas som då och då sa: ”Nä, nu tar vi fem minuter.” Det betydde att man släppte vad man hade för händer, satte sig ner och pustade ut. Första gången trodde jag att fem minuter var fem minuter men var naturligtvis en metafor för ett andrum. Gretchen Peters har skrivit en sång som heter ”Five minutes” och den börjar: ”I’ve got five minutes to sneak a cigarette/ Five ...

Några av de inblandade: De vackra systrarna Doulors och Marian Price som är med och flyttar bombdåden från Nordirland till London och är på vippen att dö under hungerstrejken. Den starke och kvicke Brendan Hughes som verkar vara på hundra ställen samtidigt, till sist fängslas, flyr och återuppstår som den prudentlige leksaksförsäljaren Arthur McAllister, grips igen. Naturligtvis den vänlige, verbale och intelligente Gerry Adams som ska förneka att han överhuvudtaget varit med i IRA – han som varit en av ledarna – och som ...

Länge levde jag i föreställningen att Ismail Kadaré var en tråkig författare, så läste jag en artikel av James Woods, en favoritkritiker, där han jämför honom med de största, kallar honom en ironisk historieberättare med pondus. Jag började läsa, fann en författare som för det mesta skriver underbart koncentrerade romaner om sitt älskade lidande Albanien. Under större delen av sitt författarliv har han verkat i en diktatur, ändå lyckats hantera det utan att korrumperas, till och med skildra diktaturen. Som i Drömmarnas palats: Mark-Alem från en ...

Ettore Schmitz föddes i Trieste som var kejsardömet Österrikes viktigaste handelsstad. Han mor var italienska, fadern tysk, båda judar. Snart döptes kejsardömet om till Österrike-Ungern. Han gifte sig med en katolska, konverterade till katolicismen men var i själ och hjärta ateist. Han utbildade sig i Bayern. När han fyllde sextio hade Trieste hunnit bli italiensk. I staden talade man tyska, italienska, slovenska. Han började skriva, på italienska, döpte om sig till Italo Svevo, ”italiensk schwabare”. På frågan om varifrån han kom, svarade han: Trieste. Han älskade ...

Bästa reportageantologin jag läst heter The art of fact (Scibner). Lärarna Kevin Kerrane och Ben Yagoda lessnade på att stå vid kopieringsapparaten och samlade några favoritreportage från de senaste tvåhundrafemtio åren. Det mesta är amerikanskt, men flera européer har fått plats: Daniel Defoe, Henry Mayhew, George Orwell, Svetlana Aleksijevitj, Ryszard Kapuscinski, James Fenton bland andra. Några reser långt för att hitta storyn, de flesta hittar den på promenadavstånd: en tiggarflicka på Londons gator, ett danshak en lördagskväll, en boxare timmarna före matchen. Kommentarerna är ...