Behövs en ny sökning?

Historien är enkel: Ett fyllo slås till gatan av en lastbil. Människor rusar till, en ung konstapel anländer och börjar ställa frågor till den skadade. Folksamlingen fäller några kommentarer, en äldre konstapel ansluter, tillrättavisar den yngre, ambulansen kommer och så, i sista meningen, kör ambulansen iväg med den skadade. Det är allt. Tretusen tecken. Reportaget heter ”Atheist hit by truck”, skrevs av John McNulty som arbetade på The New Yorker under flera decennier. Dramatiken ligger inbakad i dialogen. Detaljerna är antydda. Poängen får vi ...

Jimmy Breslin har alltid varit övertygad om att historier berättas bäst från sidolinjen. Kennedy begravs och han letar rätt på dödgrävaren, John Lennon skjuts och han hittar de två poliser som körde honom till sjukhuset. När World Trade Center bombades söker han upp brandmännen, nöjer sig inte med några pratminus; han följer dem i jobbet, på rasterna, till begravningarna. Den sortens jobb – Åk till platsen. Ring på dörren. Fråga ut killen – är, som Breslin brukar säga, en utdöende konstart. Men, tillägger han, den kommer ...

Det är märkligt. Här går man omkring ett helt liv utan att känna till Lennie Tristanos inspelningar från våren 1949, ja utan att över huvud taget lägga märke till hans namn. Först när jag fördjupar mig i Lars Gullins musik och liv dyker namnet upp, gång på gång; Lennie Tristano påverkade uppenbarligen Gullin och hans vänner lika mycket som Miles Davis tubaband, som Gullin säger, det vill säga bandet med Lee Konitz, Gerry Mulligan, J.J. Johnson och andra, den musik som numera ...

Hennes intresse väcktes av en nyhetsartikel där orden ”träsk” och ”orkidéer” och ”seminoler” och ”kloning” och ”gripande” fanns. Hon åkte ner till rättegången i Florida. Där mötte hon John Laroche för första gången. Det blev till sist en bok. Den börjar: ”John Laroche är en lång man, smal som en sticka, blekögd, med hopsjunken kroppshållning och frapperande stilig trots att han saknar alla framtänder.” Han hade tillsammans med tre indianer stulit ett par hundra fridlysta orkidéer. Han vet allt om orkidéer. Han vet allt om mycket. ...

Varför rekommendera en film om de sista åren i Jan Myrdals liv? Därför att den är välgjord, varm, djupt mänsklig. Inför döden är vi alla lika men omständigheterna skiftar. Här möter vi en ensam människa, hur mycket han än tjatar om hur lätt det är att ta livet av sig, hur många böcker han än säger sig ha läst. På sextio- och sjuttiotalet talade han till en ung generation som hade fått syn på världen, han var en självklar auktoritet också bland meningsmotståndare, lästes ...

Mannen i Damaskus (Bonniers) är boken om nazisten Alois Brunner, Adolf Eichmanns högra hand, som efter kriget flydde till Damaskus och där levde under antaget namn, i flera decennier, som rådgivare till den syriska regimen. Eric Ericson och Susanna Wallstén tråcklar ihop en säregen historia på ett oefterhärmligt sätt. I brottstycken, genom dokument och artiklar och brev, på en avskalad prosa som närmast liknar polisprosan – inga metaforer, inga lyriska utsvävningar – blåser de liv i en berättelse som börjar i trettiotalets Tyskl

Nu när morgontidningarnas bilagor blivit soffprogram är det befriande att få läsa Andrew O’Hagans tre reportage om cyberrymden, samlade i The secret life (Faber & Faber). Också O’Hagan kan berätta om kändisar – han börjar med Julian Assange vars memoarer han städslades att skriva – men han levererar annat än pratminus; han utforskar gränsen mellan sanning och dikt i denna vår nya värld. Montaigne ägnade ett halvt liv åt att försöka lära känna sig själv, O’Hagan försöker svara på frågan om var ”jaget” slutar ...

”Jag minns inte första gången jag fick stryk på grund av min hudfärg.” Den som börjar en bok så har utan tvivel något att säga. Den som så börjar en bok om rasismens historia har utan tvivel en erfarenhet att bygga sakkunskapen på. Kenan Malik heter författaren, boken Inte så svartvitt (Daidalos). Den tar oss med på en färd alltifrån rasbegreppets födelse över biologins inträde, blodet och ”naturlagarnas övermakt”, eugeniken, fram emot rasismen som kunde ursäkta slaveriet och kolonialismen. Despotin berättigas när man har att göra ...

Joan Didion skriver meningar som ringlar sig fram över sidorna som rosenklängen: vindlande vackert, aldrig utan udd. Hon håller huvudet iskallt, men man är rädd för att hon när som helst ska gå sönder. Alltid skeptisk. Nöjer sig aldrig. Hon gillar John Wayne bättre än Joan Baez. När hon skriver om brott, på hemmaplan, i Kalifornien, skriver hon lika bra som Raymond Chandler: ”Det här är en berättelse om kärlek och död i det gyllene landet och den börjar med landet.” Kanske hon skulle ta det ...