John Coltranes A love supreme (Impulse!) har fyllt sextio. Det var min ingång till jazzen. Jag lyssnade också på annat, men det var den som öppnade dörren. Ändå var den en högst ovanlig skiva, är fortfarande en ovanlig skiva. Ingenting hade låtit som den. A love supreme består av ett enda stycke, en svit, indelad i fyra partier, sammanlagt 33 minuter. Det är en hymn, en bön, en gåva. Coltrane skrev den efter en lång turné, stängde in sig i ett rum på övervåningen i huset han delade med hustrun Alice Coltrane och deras förstfödde och kom efter fem dagar ner med den här. Han spelade in den med sin kvartett – McCoy Tyner, Jimmy Garrison, Elvin Jones – under en natt i december 1964. John Coltrane spelade jämt. Han spelade före en spelning, i pausen under en spelning, efter en spelning. När musikerna och teknikerna kom till studion var han redan där sedan någon timme, nickade och fortsatte spela. A love supreme kom ut i januari 1965. Det var det tionde albumet han gjorde på nystartade Impulse!, skivbolaget med de snyggaste omslagen och Bob Thiele som producent. Ingen spelade in så mycket som han. Det skulle bli Coltranes bäst säljande album, i topp på försäljningslistorna i månader, för att inte säga år. 1970 hade den sålt i en halv miljon exemplar. Då var John Coltrane död sedan tre år, avliden i cancer fyrtio år gammal. Jag lyssnar fortfarande på den, sextio år senare.
