Min lustläsning är varken deckare eller Hitlerbiografier, i stället musiklexikon inom områden där jag har det mesta kvar att upptäcka. Mina tjugo år gamla All Music Guide till countryn och till jazzen är nötta och fläckade, Ted Gioias The jazz standards (Oxford U.P.) måste jag slita mig ifrån – se min artikel ”Låtar som håller” – och nu har jag fallit pladask för A biographical guide to the great jazz and pop singers (Pantheon) av den oförliknelige Will Friedwald. Han har inte bara hört allt och kan allt, han skriver så att man begriper, han är tydlig, bestämd, infallsrik, också rolig. Så här kan han börja: ”Av alla artister under hans århundrade uppnådde Nat King Cole den finaste balansen mellan enkelhet och djup. Hans artisteri verkade på alla nivåer samtidigt.” Om Diana Krall inleder han med att säga att det finns tre uppfattningar: 1. Hon är en stor artist som förtjänar all respekt hon får. 2. Hon är en bluff i en liten svart klänning och högklackat. 3. Hon befinner sig någonstans däremellan. Själv, skriver Friedwald, började han med uppfattning två, känner sig numera bekväm med den tredje men rör sig sakta mot den första. Om Dean Martin avslutar han: ”Just because it ain’t serious doesn’t mean it ain’t art.” Om varje artist en essä, en upptäcktsfärd för läsaren. För övrigt har Sebastian Haffner skrivit en rätt undanskymd bok om fenomenet Hitler, Anteckningar om Hitler (Alba) med flera provocerande påståenden.
