Ännu ett fynd: Gunnhild Øyehaug. I sina noveller rör hon sig från fränaste realism till det absurda, mellan jorden och stjärnorna, styr med lätt hand från allvar till komik. Alltid skriver hon med gott humör, utan att göra sig till. Det märks inte att hon tar i. Hon är aldrig elak, känner starkt för sina skapelser hur de än fumlar fram i tillvaron. Dramatiken finns ofta mitt i vardagen. I en novell ska en man äntligen köpa persienner till sin son, i en annan är en flicka fruktansvärt kissnödig men vill inte smyga ner på toaletten därför att där nere väntar morfar på att hon ska spela ett stycke på pianot för honom, för det har han glatt sig åt – och det är det sista hon vill, i en tredje fyller en farmor nittio år och ser de första gästerna komma över fälten. Fyra personer möts på Tripadviser, diskuterar toalettfaciliteterna i Monk’s House, huset där Leonard och Virginia Wolf bodde. Det händer att en text protesterar mot föregående text. Upplösningen är ofta oväntad. Ibland är inledningen lika oväntad: ”Då jag satt på dass och menstruerade, föll en ganska stor del av hjärnan ner i muggen.” Eller: ”En morgon, som från ingenstans, föreslog Rut att vi skulle sluta med pistolerna.” Novellerna finns i Knutar (Nirstedt/litteratur) och Vonde blomar (Kolon forlag), ännu inte översatt. Det går lika bra på norska.
