Joan Didion skriver meningar som ringlar sig fram över sidorna som rosenklängen: vindlande vackert, aldrig utan udd. Hon håller huvudet iskallt, men man är rädd för att hon när som helst ska gå sönder. Alltid skeptisk. Nöjer sig aldrig. Hon gillar John Wayne bättre än Joan Baez. När hon skriver om brott, på hemmaplan, i Kalifornien, skriver hon lika bra som Raymond Chandler: ”Det här är en berättelse om kärlek och död i det gyllene landet och den börjar med landet.” Kanske hon skulle ta det som en komplimang. Aldrig vet man vart hon är på väg. Reportagen och essäerna i Att lära sig själv att leva (Atlas) publicerades 1965-2002. Läs dem långsamt, vila en stund mellan artiklarna, låt dem sjunka in. På engelska finns den kompletta samlingsvolymen We tell ourselves stories in order to live (Everyman’s Library).
