Det finns en scen i Gabriela Pilchers trotsiga Äta sova dö som varit i säck innan den kom i påse. Också i Jean-Pierre och Luc Dardennes Rosetta vägrar huvudpersonen att låta sig avskedas – hon arbetar ju bättre än de andra! hon behöver detta jobb! – och stor kalabalik utbryter. Sämre förebilder kan man ha. När de belgiska bröderna lämnade dokumentärfilmen för spelfilmen tog de med sig både motiv och miljö, sitt stora filmkunnande. Deras huvudpersoner befinner sig oftast i samhällets utkant – arbetslösa, fattiga, övergivna – men de agerar. Inte sällan har ett brott begåtts eller kommer att begås. Ofta gör någon något som de inte borde ha gjort. Aldrig vet man hur det kommer att gå. Miljöerna är skräpiga, bullriga, fula. Filmerna skulle naturligtvis inte ha blivit så bra om Dardennes inte vore så skickliga som filmskapare. En hel avhandling skulle kunna skrivas om deras sätt att handskas med detaljen. Se bara på flaskans dubbla roll i Rosetta eller barnvagnen i Sonen, naturligtvis cykeln i Pojken med cykeln. Deras klippteknik är högst äventyrlig. Deras sätt att handskas med skådespelarna – flera av dem återkommer i film efter film, i huvudroller eller biroller – vore värt ett särskilt kapitel. Skådespelarna fyller filmduken med hela kroppen, rör sig otvunget i dessa miljöer dit sällan våra vanligaste filmare vågar sig.
