Country baklänges? Han får tillbaka hunden, huset och hustrun. Det finns så mycket annat: Johnny Cash, ”Highway patrolman”. Bruce Springsteen skrev sången som vore den hämtad ur legenderna, Sean Penn gjorde filmen, Johnny Cash sjunger den som bara han kan. Lee Clayton, ”If you can touch her at all”. Det finns olyckliga och det finns lyckliga kärlekssånger och så finns de som rör sig ner mot själva existensen. Både Waylon och Willie har tolkat den. Patsy Cline, ”Crazy”. Se ovan. Iris De Ment, ”After you’ve gone”. Om saknaden som kan drabba oss mitt i steget. Jimmie Dale Gilmore, ”I’m so lonesome I could cry”. James M. White på The Broken Spoke i Austin fick ge sig: unga långhåriga män kan sjunga country. Ett mästarprov. Hartman’s Heartbreakers, “No huggin’ or kissin’”. Var det någon som sa att country är pryd? Pee Wee King, ”Tennessee waltz”. Kvinna eller man, det kvittar vem som sjunger den. Patti Page fick en hit, Leonard Cohen lade till en vers. Kris Kristofferson, ”Sunday mornin’ comin’ down”. Andra skriver romaner, för Kris Kristofferson räcker det med fyra minuter och trettiofyra sekunder. Varje rad är ett under av stringens, av exakta iakttagelser. Och som han sjunger, han som tyckte att han inte kunde sjunga. Marty Robbins, ”El Paso”. En ballad om omöjlig kärlek och ond bråd död, raffinerat skriven: varje strof hakar tag i nästa. Hank Thompson, ”The wild side of life”. Århundradets klagan till melodiernas melodi. Kitty Wells, ”It wasn’t god who made honky tonk angels”. Svar på tal.
