Countrymusik är som god grammatik, sa Dave Hickey. Man förstår det när man hör den: Johnny Bond, ”Sick, sober and sorry”. Man gnäller inte, ursäktar sig inte, ger inte upp. Nanci Griffith, ”Never mind”. Harlan Howard, som skrev fyratusen sånger, visste hur man tvinnade två berättelser till en. Och hon sjunger så exakt, så tufft som bara hon kan. Kieran Kane, ”In a town this size”. Om småstaden helvete (vilket min mamma visste allt om). John Prine sjunger den tillsammans med Dolores Keane på albumet In spite of ourselves. Allison Moorer, ”A soft place to fall”. En röst som kan bära vilken sång som helst, sången bär långt efter slutet. Willie Nelson, ”Funny how time slips away”. När han skrev den hade han inte fyllt trettio, nyss gav han ut sitt hundrafemtiofjärde album. Egna versionen finns på hans första, … and then I wrote. Mickey Newbury, ”The future is not what it used to be”. Så kan man också uttrycka saken. John Prine, ”Souvenirs”. Bob Dylan har jämfört Prine med Proust, kanske tänkte han särskilt på den här sången. David Ritschard, ”Som en Hank Williams refräng”. Ingen svensk sångare bottnar i countryn som herr Ritschard. Darrell Scott, ”You’ll never leave Harlan alive”. Han såg texten på en gravsten, skrev en sång om kolgruvearbetarnas liv. Trio, ”Lover’s return”. Emmylou Harris, Dolly Partons och Linda Ronstadts änglaröster möter A.P. Carters sång om ungdomens flykt. Jaime Wyatt, ”Livin’”. Hon vet vad hon sjunger om.
