Genius loci, sa romarna. Platsens ande. Courtney Marie Andrews, ”Burlap string”. Att återvända till utgångspunkten, då allt var lätt; om man kunde ta det därifrån. Guy Clark, ”Dublin blues”. I Austin, med en djävulsk Margarita, läker nästan alla sår. Jag vet. Bobby Gentry, ”Ode to Billy Joe”. Sången man aldrig glömmer, därför att den är så skickligt berättad, överlämnad med största förtroende. Mercury Rev åker tillbaka på Bobby Gentry’s The Delta sweety revisited. Frida Hyvönen har gjort en egen sång, ”Sjön”. Brennen Leigh, ”Mississippi rendezvous”. Samma flod, en annan historia. John Prine, ”Lake Marie”. Två historier, en sjö, plus ”Louie, Louie”. Jimmie Rodgers, ”T for Texas”. Han stensatte vägen. Tom Russell, ”St Olav’s Gate”. En gatstump i Oslo, en sång mycket längre än så: ”Here to the ladies you love and don’t see again”. John Stewart, ”California bloodlines”. Naturligtvis har platsen betydelse för vad som händer med ens liv. LP:n spelades in samtidigt med Bob Dylans Nashville skyline, i samma studio, med ungefär samma musiker. George Strait, ”Amarillo by morning”. Han skrev den inte, han sjunger den som om han gjort det. Mindre är mer. Jerry Jeff Walker, ”Mr Bojangles”. Varje gång lika bra. Jimmy Webb, ”By the time I get to Phoenix”. Till sist gjorde han det han inte vågat förut. Glenn Campbell sålde multum av singeln, Jimmy Webb, som skrev sången, spelade in den och nio andra sånger han skrivit på en skiva jag lyssnar väldigt ofta på, Ten easy peices.
