Det här är det roligaste jag läst på länge: en bok från 1940, skriven av en professor i lingvistik, den handlar om bedragare. Lugnt och stilla, med lika stor insikt i som respekt för hantverket, berättar David W. Maurer om hur bedragarna i den högre skolan steg för steg styr sina offer dit de vill ha dem, vare sig det gäller spel på hästar via telegrafen (”The wire”) eller på spelklubben (”The pay-off”) eller aktiespekulationer (”The rag”). Alla aktörer har sina bestämda roller, spelar dem helt och fullt och de lystrar till smeknamn som the Jew Kid (”den bäste av dem alla”), the Yellow Kid (”ett naturbarn”) och Fred Floristen (”av den gamla skolan”). Offren finns av alla de sorter, gemensamt är att de vill ha en del av kakan. (”Man kan inte lura en ärlig människa.”) De grundläggande principerna är lika gamla som civilisationen. Boken heter The Big Con (Anchor). Har ni sett filmen Blåsningen (regi: George Roy Hill) vet ni ungefär vad det handlar om. Den hade inte kunnat göras utan denna bok – som börjar: ”The grift has a gentle touch.” (Det vågar jag inte på mig att översätta.)
