”Jag minns inte första gången jag fick stryk på grund av min hudfärg.” Den som börjar en bok så har utan tvivel något att säga. Den som så börjar en bok om rasismens historia har utan tvivel en erfarenhet att bygga sakkunskapen på. Kenan Malik heter författaren, boken Inte så svartvitt (Daidalos). Den tar oss med på en färd alltifrån rasbegreppets födelse över biologins inträde, blodet och ”naturlagarnas övermakt”, eugeniken, fram emot rasismen som kunde ursäkta slaveriet och kolonialismen. Despotin berättigas när man har att göra med barbarer. Det var vitt mot svart, väst mot alla andra. Där var också antipatin mot ”de avvikande” mitt ibland ”oss”. Bara i ett samhälle där jämlikheten får fäste, skriver Malik, blir ”de avvikande” ett problem. Först är judarna ett religiöst problem, sedan för att de tillhör en annan ”ras”, först som en kvarleva från förr, sedan motsatsen: rotlöshet och modernitet. Kenan Malik fortsätter in i vår tid då ”kultur” har ersatt ”ras”, ingen nu förmer än en annan, bara annorlunda och så ska det bli. ”Kulturbegreppet har kommit till undsättning.” Tidigare skulle blodet hållas rent, nu ska kulturers ”autenticitet” bevaras. Men, som Ralph Ellison skrev, James Baldwin var inte en produkt av en svart kyrka utan av ett bibliotek. I identitetspolitiken har den extrema högern och den extrema vänstern förenats, i kategoriseringen av människor utifrån härkomst och utseende, inte i en gemensam värld. Marie le Pen älskar som bekant nordafrikanerna. I Maghreb.
