Bögar har aldrig intresserat mig. Att ha åsikter om människors sexuella preferenser är lika dumt som att ha åsikter om rödhåriga, eller vänsterhänta. Man är som man är. Skildringar av bögars kärleksliv brukar bli rätt tråkiga, ofta enahanda och inte sällan med ett braskande budskap. Men så landar en bok som Lot av Bryan Washington (Atlantic) i ens händer. Det är hans debut, en novellsamling. De flesta handlar om en ung svart man med sydamerikanskt påbrå i Houston, Texas, med en bror som försvinner och en syster som gifter sig, en mor som kämpar med sin restaurang och en frånvarande far. Den unge mannen blir sakta medveten om att han är en faggot, en bög. ”Javi said the only thing worse than a junkie father was a faggot son”, som det heter inledningsvis i titelnovellen. Så låter det rakt igenom. Språket ligger nära det talade, det svänger, man får hålla i sig för att kunna hänga med. Författaren behåller greppet rakt igenom och det förvånar mig inte att han undervisar i engelska vid Rice University i Houston. Uppväxten delar han sannolikt med huvudpersonen, författaren håller in tyglarna. Ofta stannar en fråga kvar efter avslutad läsning, som den mening modern kanske tänkt säga efter att hon sagt att de som lär sig sent eventuellt lär sig något men innan hon hann säga något dök en ny gäst upp och hon gav honom en sista blick ”och det var det, mer eller mindre, samtalet hade försvunnit”.
