Någon, jag minns inte vem, ursäktade sig med att han varit ung och oerfaren då han gillat Dave Brubeck men nu, äldre och erfarnare, lyssnade han på riktig jazz. Jag begriper inte det där; attityden finns även hos kritiker. Problemet är antagligen Brubecks enorma popularitet. Ingen jazzsingel har sålt mer än ”Take five”. Jazzen skulle vara introvert, Brubeck begrep inte varför, riktade sig utåt utan att fjäska. Själv hittade jag honom och hans kvartett ung och grön, men har återvänt, hittat så mycket. Brubeck tar aldrig den enklaste vägen, gör så många oväntade sidosprång, upptäcker så mycket nytt också i slitna melodier. Han var klassiskt skolad utan att kunna läsa noter, lärde sig därför att lyssna, att själv våga leta sig fram. Han experimenterar med ovanliga taktbyten, flätar samman toner och rytmer utan att trötta ut lyssnaren. Paul Desmonds altsaxofon är som bomull, en intressant kontrast, Joe Morellos trummor infallsrikare än de flesta. Mina favoritalbum: Dave Brubeck Octet, Jazz at Oberlin, Jazz at Storyville, Jazz goes to college, Brubeck Time (med den vackra “Audrey”), Brubeck plays Brubeck, Time out, Time further out, Jazz impressions of Japan, Bravo! Brubeck! ( “La Paloma Azul” rör mig nästan varje gång till tårar). (De tre första på Fantasy, resten Colombia.) Välmatade boxen Time signatures (Colombia) har han själv ställt samman, en bra introduktion, här hittar man hans ”Summer song” från samarbetet med Louis Armstrong, en annan outsider.
