Min goda fe satte mig ombord på Norwegian Pearl vid Miamis hamn en fredagseftermiddag i februari. Resan skulle vara i dagarna sju med strandhugg på Saint Martin och Tortola. A journey through song: trettioåtta band och artister, fem scener, från elva på förmiddagen till midnatt. Vi installerade oss i vår hytt på tionde däck med balkong, tog sedan hissen högst upp. Nitty Gritty Dirt Band inledde på pooldäcket med ”Tonight I’ll be staying here with you” från senaste albumet Dirt does Dylan (NGBD). Deras första album kom 1967. Jag hade deras Will the circle be unbroken (United Artists) på en dubbel-LP som, misstänker jag, öppnade countrymusikens värld för mig. Den var banbrytande. Dessa unga långhåriga män med elektriska gitarrer bjöd in Roy Acuff, Maybelle Carter, Earl och Randy Scruggs och andra, äldre storheter och de fann varandra. Det lät underbart. Det låter underbart på pooldäcket. Jeff Hanna och Jimmie Fadden spelar fortfarande, med lätthet och auktoritet. Där är havet, solen, värmen. ”Det behöver inte vara två grader, regn och mörker”, sa K. På kvällen såg vi Patty Griffin med gitarrist och trummis. De lät som en hel orkester. Texterna kunde jag inte hänga med i men intensiteten, innerligheten, allvaret gick oss inte förbi. Hennes Impossible dream (ATO) har jag spelat om och om igen, ”Top of the world” är en sång som aldrig slits. Så kände vi oss när vi till sist, rätt utmattade, kröp ner under rena lakan.
