Innan vi gick och lade oss såg vi Neko Case på pooldäcket, i mörkret, strålkastarljuset, nattbrisen. Hon har jämförts med kyssar, basebollträn och tågvisslor, själv sagt att hon bara försöker vara som hon är så hårt hon kan. Hennes utflykter är aldrig ointressanta. Vilken röst hon har. I ”I wish I was the moon” sjunger hon om ensamhet, trötthet och rädsla, därför vill hon vara månen i natt. Sången finns på Black listed (Matador). På lördagen, efter frukost, äntligen en riktig frukost efter sockerchockerna i Miami, fick vi höra en annan särpräglad kvinna, Mary Gauthier, som jag såg i Stockholm för tjugo år sedan. Nu var hon ännu bättre. Hennes ”I drink”, den bästa sången om missbruk jag vet, var en av kanske femton sånger från 2000-talet som Bob Dylan spelade i sina hundra radioprogram i Theme Time Radio Hour: ”Fish swim, birds fly/ Lovers leave, by and by/Old men sit and think/ I drink”. Hon undrade på scen hur han hittade henne, till och med uttalade hennes namn rätt. Att han spelade henne ”opened doors”. Hon sjunger många andra starka sånger, både nu och senare under resan, berättar om sitt liv som missbrukare och frigörelsen från det, om konsten att skriva sånger, om att skriva tillsammans med krigsveteraner där trauman förvandlas till sånger. På Mercy now (Lost Highway) och Dark enough to see the stars (In The Black) finns många bra saker. “About time” sjöng hon inte när vi hörde henne, det är den bästa sången jag hört i år.
