En sjösjuk Courtney Marie Andrews såg vi också på lördagen, hennes enda egna framträdande. Hon var sexton när hon började i branschen, nu trettiotvå, med fyra bångstyriga album bakom sig: Honest life, May your kindness remain, Old flowers, Loose future (Fat Possum). Hon är en rar blomma. Snart slår hon igenom. Hon berättade att bakgrunden till sången ”May your kindness remain” var när hon skulle flytta till Los Angeles och en god vän uttryckte sin oro för att hon skulle bli en annan. Larry Campbell & Teresa Williams såg vi senare på dagen; de har varit gifta i trettio år och behärskar det mesta: country, gospel, soul, jazz. Han förklarade hur de kunnat vara gifta så länge: På kvällen går jag och lägger mig. Jag sover. Jag vaknar. Jag går upp. Jag dricker en kopp kaffe. Och sen har jag fel. Samspelet tänker man inte ens på: med varandra, med bandet, med publiken. Det går som i ett. På senaste skivan, Live at Levon’s (RPF), finns en makalös version av Ellingtons ”Caravan” och ”When I stop loving you”, som han skrivit med William Bell. Under veckan skulle vi se honom i alla möjliga konstellationer, alltid på högsta växel. Till sist Andrew Bird som påminner om Robert Broberg men med större komplexitet. Han spelar fiol, gitarr, han visslar, han sjunger. Allt sitter där det ska, nästan akademiskt, ändå gripande, till och med sprött. Jag köpte hans Hands of glory (Mon+Pop) när den kom, minns inte varför, men spelat den har vi sannerligen gjort, särskilt söndagsmorgnar.
