Söndagen startade som sig bör med högmässa på pooldäcket anförd av The Fairfield Four, USA:s äldsta band, bildat 1921 i Nashville, Tennessee, på däcket tredje generationen. Senast jag hörde dem var med ”Lonesome valley” på O brother, where art thou? (Lost highway) från filmen av bröderna Coen. John Fullbright spelade senare på samma scen: en oerhört kraftfull sångare med kraftfulla sånger. Han ser ut som en korgosse, låter som Jerry Lee Lewis lillbrorsa. ”When you’re gone” från Stories (Blue Dirt) börjar: ”Ever changing, ever moving/ Ever finding, ever loosing/ Every moment of our choosing bears a cost”. På senaste albumet The liar (Thirty Tigers) finns en sång om bristen på social kompetens: “So, I’ll drink this gin and I’ll take these pills/ Just because I don’t have social skills”. Det är åtta år mellan skivorna. Skrivkramp har stått i vägen. Allison Russell på kvällen. Oj! Precis så bra som vi hoppats. Egensinnig. Passionerad. Gripande. Hon står aldrig stilla, spelar både banjo och klarinett. ”Not alone” finns på Songs of Our Native Daughters (Smithsonian Folkways), andra sånger på första egna skivan Outside child (Fantasy). Nu berättade hon om hur som femtonåring flydde ”min så kallade familj”. Hon sov på parkbänkar, överlevde av en slump. ”Och nu står jag här.” Hon hade svårt att hålla tårarna tillbaka. “My petals are bruised but I’m still a flower/ Come running to you in the violent hour/ Put your skinny arms around me, let me taste your skin”.
