Som sagt, blandning och inte särskiljande för mänskligheten framåt. Ingenstans syns detta tydligare än i musiken. Bättre än de flesta förkroppsligar Jerry Douglas saken. Han kom direkt från London där han som vanligt varit värd för Transatlantic Sessions som med en hel orkester sammanfogar musik från Skottland, Irland, England och USA, i år med Eric Clapton som gäst. ”Han har tjatat i flera år om att få vara med.” Jerry Douglas har spelat med alla från Ray Charles till Paul Simon, George Jones till Emmylou Harris, medlem i Allison Krauss & Union Station från start, senast hörde jag honom med John Hiatt på skivan Leftover feelings (New West). Han spelar dobro och lapsteel, han sjunger, hans smeknamn är ”Flux” och det betyder flöde, flod, något i ständig förändring. Hans första musikaliska uppenbarelse var Chick Corea. I bandet spelas det saxofon, trumpet, gitarr, fiol, ståbas och trummor. De spelar blues, bluegrass och fri jazz på en och samma gång. ”Bill Monroe spelade fri jazz”, säger Jerry Douglas från scenen. ”Han visste bara inte om det.” De kan tråckla samman oerhört komplicerade saker utan att sömmarna syns. Själv framstår han som en glad skit som bara älskar att få göra det han gör, här och nu och för alltid, att få dela med sig. Albumet What if (Rounder) ger syn för sägen. På Alla hjärtans dag, på pooldäcket, i kvällsmörkret, dansade vi till Neil Youngs ”Heart of gold”. Jeff Tweedy sjöng. Vi skulle få se mer av honom senare under veckan.
