De sånger vi alla har hört med Chet Baker sjöng han in vid tre tillfällen 1953 och 1956. Han fortsatte att sjunga dem under hela sin knaggliga karriär, men det var först efter hans våldsamma död 1988 som de samlades på CD:n Let’s get lost: The best of Chet Baker sings (Capitol) och nådde en världspublik. Sångerna var gamla redan när han spelade in dem – ”I fall in love too easily” från 1931, ”My funny Valentine” från 1937, ”I get along without you very well” från 1939 o.s.v. – men han bidrog i högsta grad till att göra dem odödliga. Man känner igen honom direkt: okonstlad, känslig, sårig, nästan viskande – befriad från både utropstecken och tricks. Ingen annan sjunger som Chet Baker. Nu har Blue Note samlat några yngre sångare och grupper från England, USA, Sydkorea, Australien och Nedländerna för en hyllning till hans sångkonst: Chet Baker Re:Imagined. Jag fick den i julklapp och den har snurrat här hela jul- och nyårshelgen. Dessa nya versioner ligger nära originalen, utan att härma dem, med försiktiga utflykter till soul, hip hop och techno. ”Jag brukade tycka att min röst inte var tillräckligt stor eller hög men att höra artister som Chet Baker lärde mig att intryck inte handlar om volym, det handlar om att lita till sin egen röst”, säger brittiska sångerskan och låtskrivaren Honhnen Ford som bevisar den saken med sin version av ”I get along without you very well”.
