Fem i tolv ger han upp. Nyss såg han sin gode vän skjutas, urmakaren från Westfalen, Hermann Suhren, som dragit sig undan för att söka skydd eller för att han inte längre orkade. Nu är det slut. Han kan inte stanna längre hos detta folk. Han känner bara hat. Europa har blivit ett slakthus, kriget är avskyvärt och allt på grund av mörkmannen i Berlin. Han vill inte längre vara tysk. Han går över till fienden, avslöjar tyskarnas ställningar, blir fånge. Han är fri. ”För första gången förstod jag vad framtid egentligen innebär: att det blir bättre än vad det är i dag. Under Hitler fanns det aldrig någon framtid.” Det är Horst Krüger som skriver, boken heter Ett hus i spillror (Rabén & Sjögren) och kom på svenska 1967. Den börjar i Berlin; trettio år senare står han framför ruinen av det lilla hus där han bodde med mamma och pappa och systern (som tog livet av sig). Om nätterna drömmer han att han är tillbaka, föräldrarna i livet, vaknar mörbultad. Nej, hans föräldrar var inte nazister. ”Det var just det som var så egendomligt.” De ville, precis som deras grannar, bara ha lugn och ro. Boken slutar i Frankfurt, med Auschwitzrättegångarna, för att han än en gång ska få möta sin ungdom under Hitler. Vad hade hänt om han själv beordrats till Auschwitz? En soldat lyder bara order. Även dödandet blir en vana. Horst Krüger väjer inte för svåra frågor. Boken lär vara på väg att ges ut igen. Läs den för det som var och det som är.