Dagböcker debatteras. De påstås vara en ny form av litteratur. Fan tro’t. Dagböcker har funnits sedan långt före Gutenberg. Orwell skrev om hur han frös, hur anemonerna tar sig, plommonträdet blommar och hur mycket priset på sodiumklorat stigit sedan kriget; Strindberg skrev om sina drömmar, syner, resor, möten och middagar och om hur döttrarna kommer på besök; Anaïs Nin om sina erotiska erövringar som inte skänker henne någon glädje: ”Är detta ett bevis på någonting?” Deras dagböcker vänder sig inåt, skrivna för att komma underfund med något, hålla fast vid en tanke, en händelse. Litteratur vänder sig utåt, är ett meddelande från en värld till en annan. Den ger kunskap, skänker tröst och glädje. Litteratur är sådant som håller. Den väcker varken åtal eller fäller domar. Den är inte påhopp, överfall. Den kräver stor möda. I hela sitt liv skrev Thomas Mann dagbok, från gymnasieåren i Lübeck till några dagar före sin död i Zürich. De skulle inte publiceras. Mycket förstörde han. På svenska finns Dagböcker 1933-34 och Dagböcker 1935-36 (Brombergs), från den månad då Hitler tar makten till och med året då han fråntas sitt tyska pass; hela tiden i exil. Han äter frukost, arbetar med möda, tar en promenad med sin hustru, förtvivlar över regeringarnas flathet inför nazismens brutalitet, diskuterar med barnen och vännerna och brodern Heinrich, går och lägger sig efter cigarren och tidskriftsläsning i fåtöljen. Det är fascinerande läsning. De står sig.
